kapitel iii •curia 181 kandes horisont, om handelsrättens normer till övervägande delen skulle anses vila ”på allmänna, sedan århundranden utvecklade, men ständigt vexlande, oskrifna och endast af affärsmännen kändahandelsbruk.”782 Handelsbruken var nämligen ”till sin natur […] ytterst sväfvande och godtyckliga samt beroende på och vexlande efter lokala förhållanden och dermed förbundna speciella intressen.”783 Deras karaktär illustrerade det generella problemet med självreglering. Ett dömande som byggde på en gemensam erfarenhetsmässig förståelse mellan domare och processande parter ifråga om tvistens materiella frågor kunde plötsligt förlora sin möjlighet att fungera. Så snart detta underförstådda samförstånd upphörde, var också parternas förtroende för domstolen förbrukat. Invändningar skulle också kunna framföras av andra branschföreträdare som inte delade de tvistandes eller domstolens uppfattning. Domen skulle av sådana kritiker uppfattas som ett uttryck, inte för ett gemensamt intresse, utan för ett särintresse. Det förtjänar i detta sammanhang att påminnas om att risken för att någon part skulle känna sig orättvist behandlad var det främsta skälet till att Stahl hade avvisat Kirchmanns förslag att döma i enlighet med den naturliga rätten.784 I Nya Lagberedningens kritiska syn på specialdomstolar för självreglering belystes den institutionella sidan av detta problem. Särskilt stor var risken för att känslan av partiskhet skulle uppstå om de normer som lades till grund för domen var vaga och flyktiga till sin karaktär. Utredarna menade att denna föränderlighet var kännetecknade för handelsbruken. Det fanns under sådana omständigheter en överhängande risk för att varken domaren eller parterna var överens om handelsbrukets innebörd. De förment gemensamma erfarenheterna skulle då visa sig vara otillräckliga för tvistlösningen. Liksom Stahl hade påpekat behövdes således en neutral plattform för dömandet där varken domarens eller parternas egna rättsuppfattningar hade någon betydelse för utgången i målet. I rättsligt hänseende hade detta krav tillgodosetts genom begreppet gällande rätt. Detta förutsatte i sin tur ett ämbetsmannaideal där neutraliteten betonades. Nya Lagberedningen tog klart och tydligt ställning för ett sådant synsätt. Utredarna påpekade att ”[n]ågot tvifvel lärer väl ej heller råda derom att den allmänna rättssäkerheten bäst befrämjas, om den positiva lagstift782 A. betänkande, s. 42. 783 A. betänkande, s. 43. 784 Se också Sandström, Rättsvetenskapens princip, s. 281.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=