kapitel iii •curia 179 get tycks ha varit uppfattningen att kommersiella tvister intog en särställning bland målen i de allmänna domstolarna. Inte minst gällde detta vikten av att målen avgjordes snabbt och enkelt så att handeln inte hämmades av juridisk osäkerhet.769 Enligt utredarna menade förslagets förespråkare att handelsrätten, till skillnad från andra rättsområden, i första hand vilade på självregleringens grund. Den stod alltså den naturliga rätten nära. Handelsbruk och sedvänjor utgjorde handelsrättens och sjörättens huvudsakliga källor.770 Detta faktum gjorde juristdomare olämpliga att döma i kommersiella tvister. Juristerna hade inte kunskap om de olika sedernas existens och innehåll. Vidare saknade de praktisk kunskap om hur näringslivet fungerade.771 Bristerna i juristdomarens kompetens kunde heller inte avhjälpas genom bevisning i form av sakkunnigutlåtanden eller responsa.772 Sådan bevisning skulle vara svår att föra och omöjlig för domstolen att värdera. Om det skulle vara möjligt måste särskild sakkunskap tillföras domstolen genom rättens sammansättning. Slutligen skulle inrättandet av en handelsdomstol befrämja näringslivet genom att rättegångarna kunde genomföras snabbare än i allmän domstol.773 Utredningen noterade att det i riksdagen framkommit att det var ”af synnerlig vigt att de domstolar, der handelssaker afgjordes, vore så organiserade, att inom dem förefunnes praktisk kännedom om ärendenas natur.”774 Ett avmotiven bakom förslaget hade alltså varit att åstadkomma en enklare och mer praktiskt anpassad tvistelösning och rättstillämpning än vad som kunde erbjudas vid de allmänna domstolarna. Detta skulle åstadkommas genom ”förenklade föreskrifter i afseende på bevisningen och rättegångsformerna i allmänhet befordra handelstvisters skyndsamma pröfning.”775 Härvidlag hade inspiration också hämtats från andra länder där handelsdomstolar existerade och där rättsskipningen åtnjöt ett mycket gott förtroende på grund av dess förankring inom den egna branschen.776 Processande parter litade därför i allmänhet på att domstolens ledamöter delade deras värderingar och förstod deras behov. Lagberedningen note769 A. betänkande, s. 39. 770 A. betänkande, s. 38. 771 A. betänkande, ibid. 772 A. betänkande, s. 39. 773 A. betänkande, ibid. 774 A. betänkande, ibid. 775 A. betänkande, s. 40. 776 A. betänkande, ibid.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=