kapitel iii •curia 177 lämpningen av rätten.758 Detta berodde på att ”[u]nderlägsenheten i juridiskt hänseende […] [gjorde] honom […] mer eller mindre beroende af yrkesdomarens hjelp.”759 Omröstningsreglerna implicerade att nämnden, sedan juristdomaren yttrat sig om lagens mening, i majoriteten av fall borde följa dennes uppfattning om rätten. En sådan generell lydnad från nämndens sida i rättsliga frågor vore lämpligast ”[e]huru lekmannen icke i regeln kan antagas besitta nödiga insigter för att ur rättsliga synpunkter utöfva en välgrundad kritik öfver den lagfarne domarens mening.”760 Risken, om lekmännen opponerade sig mot ämbetsdomarens rättsuppfattning, var annars att principen omjura novit curia skulle genombrytas i förhållande till parterna i målet på grund av lekmännens oförmåga att fastställa gällande rätt. Ämbetsdomaren måste därför bära det yttersta ansvaret för domens juridiska riktighet. På grund av den pågående professionaliseringen och akademiseringen av häradshövdingsuppdraget uppstod dock, under 1800-talets andra hälft, bättre förutsättningar för att denna regel skulle kunna upprätthållas. Eftersom juristdomaren hade de bästa förutsättningarna att nå ett domslut som överensstämde med gällande rätt, och dessutom bar det yttersta ansvaret för att domen var juridiskt korrekt, borde nämndens ledamöter inte ifrågasätta juristdomarens slutsatser. Omröstningsreglerna gav dock nämnden möjligheten att överrösta juristdomaren. Den möjligheten borde emellertid användas restriktivt och endast i de fall då den juridiska slutsatsen uppenbart måste betraktas såsom ”ensidig och otillfredsställande för det allmänna rättsmedvetandet.”761 Kravet på en enhällig nämnd för att överrösta juristdomaren motiverades med att det annars skulle finnas ”rum för större tvekan om åsigtens allmängiltighet.”762 Nämndens åsikt fick alltså inte framstå som ett uttyck för en lokal uppfattning eller en tillfällig opinion, utan måste antas spegla allmänhetens rättsinne, givet att ett sådant kunde antas existera. Utredarna ansåg det vara uppenbart att ”lekmännen icke ega att diktera domslutet med mindre än att deras öfvertygelse om dettas riktighet är så rotfästad, att de icke tveka att åtaga sig äfven juridiskt ansvar derför.”763 De borde därför också själva i dessa fall, utan ju758 A. betänkande, ibid. 759 A. betänkande, s. 24. 760 A. betänkande, s. 26 f. 761 A. betänkande, s. 27. 762 A. betänkande, ibid. 763 A. betänkande, ibid.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=