jura novit curia 176 juridiska fakta och begrepp.”749 Risken framhölls att lekmannen, i brist på en juridisk skolning och bundenhet till en specifik metod, skulle vara mer benägen än ämbetsdomaren att sammanblanda den naturliga rätten med den gällande rätten. Utredarna anförde, såsom ett argument mot nämndemännens inflytande i rättsfrågan, att ”lekmannen är mera än yrkesdomaren tillgänglig för fördomar äfvensom personliga sidoinflytelser.”750 Samtidigt ansåg utredningen att frågan om nämndens uppdrag och deltagande i rättegången inte var enkel; andra aspekter än förmågan att göra en korrekt rättslig bedömning kunde avgöra frågan om nämndens moderna relevans.751 I brottmålen, framhöll utredningen, kunde lekmannens speciella sakkunskap och ”närmare erfarenhet om samhällsklasser, hvarmed yrkesjurister antagligen icke ega lika omedelbar beröring,”752 bidra till en mer allsidig behandling av målet. Lekmannens bristande juridiska kunskaper kunde alltså uppvägas.Historisk tradition talade också för ett bibehållande av nämnden.753 Även om nämndemannens kunskaper alltså kunde vara juristdomaren till hjälp i brottmålen hade dock juristdomaren ett särskilt stort försteg framför lekmannen i tvistemålen.754 I tvistemålen hamnade den rättsliga frågan i förgrunden, medan den i brottmålen oftast var av enklare beskaffenhet. I brottmålen var det istället just fastställandet av sakförhållandena och avgörandet av den tilltalades skuld som utgjorde det egentliga ärendet.755 Ledamöterna i utredningen tycks också ha tagit fasta på antagandet att omröstningsreglerna i 1734 års rättegångsbalks tjugotredje kapitel skulle tolkas som en intern arbetsfördelning mellan domaren och nämnden. Vid överläggningen till dom skulle domaren, enligt lagen, ”framställa sin mening och angifva skälen derför.”756 Domaren gavs därmed en rätt att för nämnden förklara vari tvisten rättsligt bestod och leda den på rätt spår i juridiskt hänseende. Domaren borde således ”inneha ledningen och initiativet”757 när det gällde formuleringen av rättsfrågan och den korrekta till749 A. betänkande, s. 24. 750 A. betänkande, ibid. 751 A. betänkande, s. 22. 752 A. betänkande, ibid. 753 A. betänkande, s. 30. 754 Se Sandström, Rättsvetenskapens princip, s. 283 f. 755 Nya Lagberedningen, del 1, s. 29. 756 A. betänkande, s. 26. 757 A. betänkande, ibid.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=