kapitel iii •curia 173 Uttalandet uppvisade likheter med det slutliga stadgandet i ÄRB 23:2. Av detta framgick att ”[n]är Dom å Härads eller Lagmansting fällas skal; underrätte Häradshöfding och Lagman Nämnden om saken, och the skiäl ther i äro, så ock hvad Lag i thy fall säger.”738 Stadgandet i 1734 års lag borde därför förstås som att principen omjura novit curiaockså gjorde sig gällande inom domstolen. Den lagfarne domaren skulle instruera nämnden i rättsfrågan, eftersom kunskapen om lagen var utom räckhåll för denna. Stadgandena i 1734 års lag utgjorde således inte det slutliga nederlaget för den ”naturliga” och traditionella uppdelningen av arbetet mellan domaren och nämnden. Tvärtom borde lagen tolkas som ett försök att återställa de historiskt rådande förhållandena. Lagstiftaren hade velat ge domaren en stark ställning i förhållande till nämnden. Detta innebar också att om en uppdelning av arbetsuppgifterna mellan domare och nämnd hade förekommit under medeltiden, så var det dock inte formaliseringen av rätten som hade fört rättsutvecklingen bort från sitt naturtilltånd. Det var snarare bristen på tydliga skillnader mellan sak- och rättsfrågor i rätten före 1734 års lag som under en period hade lett till sammansmältandet av nämndens och domarens arbetsuppgifter i rättegången. Historien visade också att denna förening av uppdrag oftast hade skett på lagens och domarens bekostnad. Dennes juridiska kompetens och auktoritet var följaktligen så liten att han, trots sin ställning som ämbetsdomare, inte förmådde att mäta sig i styrka med nämnden. Detta praktiska problem hade inte lagstiftaren kunnat rå på, lagens stadganden till trots. Orsaken till den ojämna maktbalansen hade varit, och var fortfarande, bristen på en tydlig gräns mellan naturlig rätt och gällande rätt. Om lagstiftaren således avsåg att stödja sig på traditionen i reformarbetet med rättegångsbalken och tydliggöra skillnaden mellan domarens och nämndens uppdrag i rättegången, så måste denna skiljelinje åstadkommas på ett sätt som var relevant för samtiden. I ljuset av den historiska analysen tycktes medlet för en sådan reform ligga i öppen dager. Inom ramen för den juridiska metodläran måste en tydligare skillnad göras mellan den rätt som formellt hade sitt stöd i de juridiska källorna och den rätt som låg utanför dessa källor. Den naturliga rätten måste alltså skiljas från den positiva rätten och i förlängningen den gällande rätten. Detta var emellertid inte tillräckligt. Skillnaden mellan ämbetsdomarens och lekmannadoma738 Sveriges rikes lag, s. 235.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=