jura novit curia 170 tutet och behovet av nya specialdomstolar. Det var således inte svaret på frågan huruvida vissa specifika erfarenheter fanns representerade inom ramen för domstolens sammansättning som skulle avgöra dess legitimitet i samhället. Denna form av legitimitet kunde visserligen vara viktig, men den fick inte leda till att strävandena efter ett enhetligt dömande i staten som helhet motverkades. Betydelsen av att varje grupp av medborgare i första instans borde dömas av sina likar kom därför att nedtonas i ljuset av att ämbetsdomarens juridiska likabehandling uppvärderades. Det var följaktligen den juridiska metoden och inte kodifikationen eller befolkningens representation i domstolarna som borde utgöra den enande kraften i staten. Domstolarnas del i den materiella rättssäkerheten betraktades därefter endast som sekundär.Medborgarnasbehovav att domsluten speglade deras rättskänsla skulle garanteras genom domstolarnas metodologiska förmåga att likformigt döma enligt gällande rätt i varje enskilt fall. Det faktum att kodifikationsprojektet aldrig kom att genomföras i Sverige innebar dock att den folkliga representationen i domstolarna ändå kunde bevaras i enlighet med traditionen.727 Den historiska skolans juridiskametodlära fordrade visserligen att en principiell skillnad upprätthölls mellan juridik och politik. Som framgått måste dock dörren mot samhället i viss utsträckning hållas öppen också i dömandet för att kompensera för den gällande rättens eftersläpning i förhållande till samhällsutvecklingen. Den historiska skolans modell lämnade således också i dömandet ett visst utrymme för lekmannainflytandet och därmed för användningen av den naturliga rätten. Om däremot en kodifiering av civilrätten och processrätten hade genomförts i Sverige hade behovet av ett kontinuerligt samhällsinflytande teoretiskt sett fullständigt upphört. Den naturliga rättens utveckling hos befolkningen skulle då genom kodifikationen, med Richerts egna ord, ha nått ”sinsista bildningspunct.”728 Striden om den akademiska jurisdiktionen i Uppsala utgjorde alltså ett belysande exempel på den diskussion om domstolarnas sammansättning och domarämbetets professionalisering som uppstod i kölvattnet av införandet av begreppet gällande rätt i den svenska juridiska metodläran. Striden kan också uppfattas somenmetodologisk stridmellan en upplysningstida och strängt lagpositivistisk syn på rätten och den historiska skolans romantiska och organiska rättssyn.729 Diskussionen om domstolens sam727 A.a., s. 262. Se också Westring, Om revisionen, s. 78 ff. 728 Richert, Ett och annat, s. 51 och Sandström, Ein Mädchen für alles?, s. 547 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=