kapitel iii •curia 169 vaträtten. Richerts förslag för att säkra det folkliga inflytandet i rätten och vrida den ur händerna på de juridiska experterna handlade således inte i förstahand om representationen i domstolarna. Den förnuftsenliga, naturliga rätten skulle istället komma till uttryck i kodifikationen, vars staganden domaren i sin tur vore skyldig att följa.725 I materiellt hänseende motsvarade kodifikationen bokstavligen en popularisering av rätten. Befolkningen skulle genom att lagen skrevs ner i tydliga och uttömmande ordalag åter kunna förstå och känna igen sig i den. Kodifikationsteknikens elastiska lagstiftningsstil skulle vidare göra all framtida lagstiftning onödig. Den utgjorde alltså slutpunkten på den naturliga rättens utveckling.726 Frågan huruvida den historiskt korrekta innebörden av stadgandena i ÄRB:s 23 kapitel motsvarade eller inte motsvarade de två lägrens beskrivningar av rättshistorien saknar relevans för denna framställning. Vad som däremot kan konstateras är att båda parterna i konflikten använde sina historiska argument på ett normativt sätt. Avsikten med de historiska undersökningarna var inte i första hand att ge en rättvisande bild av de historiska förhållandena. Istället använde båda sidor sin historibeskrivning i ett framåtblickande syfte. De historiska undersökningarna utgjorde ett sätt att samla argument för att driva den samtida samhällsutvecklingen i en viss riktning, genom att appellera till lagstiftarens vilja att ansluta sig till traditionen. För det läger som i ljuset av historien förespråkade en uppdelning av domarens och nämndens uppdrag skulle denna argumentation visa sig effektiv. Fördelningen av uppdragen inom domstolen skulle emellertid, tvärtemot Geijers och det övriga konsistoriets uppfattning, användas just för att minska medborgarnas direkta inflytande i dömandet, om än inte heller på det sätt som liberalerna och kodifikationsförespråkarna hade föreställt sig. Reformarbetet under 1800-talet karaktäriserades istället tydligt av en strävan efter ökad likformighet och förutsägbarhet i den statliga rättstillämpningen. Det var för att garantera den skillnad mellan politik och juridik som begreppet gällande rätt syftade till att åstadkomma som domarens och nämndens uppdrag särskiljdes. Därmed kom de juridiska experterna, de lärda domarna, att behålla sitt grepp om rätten. Betydelsen av domarkårens professionalisering för den gällande rättens genomslag betonades i 1800-talets svenska utredningar av frågan om lekmannainsti725 Peterson, Debatten om 1826 års förslag, s. 249. 726 Peterson, a.a., s. 252 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=