kapitel iii •curia 167 tegångsbalk. Nämnd och domare rannsakade och dömde enligt lagen gemensamt.714 Det historiska arv som ändå hade bevarats i 1734 års lag var att rätten i första instans till övervägande delen skulle bestå av lekmän, d.v.s. av män från bygden med samma ställning som dem över vilka de dömde. Ifråga om domstolens legitimitet i relation till de rättssökande ansåg konsistoriet att ”en obestridlig grundsats för organisationen af alla allmänna Domstolar i lägre instancerne [är], att alla medborgare-classer böra dömmas af sina likar.”715 För legitimiteten i domstolens dömande verksamhet var däremot den lagfarne domarens närvaro och rättskunskap endast av marginell betydelse. Universitetet använde alltså det påstådda historiska inflytandet från lokalsamhället i domstolarna som ett argument för att också för framtiden säkra universitetens domsrätt i förhållande till stadens. Enligt konsistoriet vore studenterna, vilka genom sin flytt till studieorten hade lämnat hembygdens lokalsamhälle, mer betjänta av att låta sig dömas av sina lärare än av den främmande stadens borgare.716 Utslagsgivande för svaret på frågan om universitetet borde få behålla sin domsrätt var nämligen inte så mycket hurvuvida universitets kollegium förmådde att leda en rättegång enligt konstens regler. Viktigare för bedömningen var det faktum att lärarna vid universitetet delade studenternas erfarenheter. Lagstiftaren borde således också fortsättningsvis, i den folkliga legitimitetens intresse, ”anförtro […] Domsrätten öfver […][studenterna], åt ärfarna män, som sjelfve förut steg för steg genomgått samma bana och räknat de många stötestenar den har för den eldige och oärfarne, men på en gång åt sig sjelf lemnade ynglingen.”717 Att studenterna litade på att domaren, på grund av sin erfarenhet av att vara student, skulle ge dem en rättvis prövning var alltså viktigare för domstolens legitimitet än domarnas juridiska yrkeskompetens och förmåga att fälla korrekta domar enligt gällande rätt. Motståndarna till den akademiska jurisdiktionen, med kodifikationsförespråkaren och liberalen Johan Gabriel Richert718 i spetsen, gick i en 714 A.a., s. 96 f. 715 A.a., s. 97. 716 Handlingar, s. 99 f. Se också Sandström, Ein Mädchen für alles?, s. 544. 717 Handlingar, s. 99 f. 718 Om Johan Gabriel Richerts liv och bakgrund se Peterson och Sandström, Kloster eller bordell?, s. 15 ff. Om Richerts engagemang i projektet att åstadkomma en kodifikation av den svenska privaträtten motsvarande den franska code civil, se Peterson, Debatten om 1826 års förslag, s. 249 och Sandström, Ein Mädchen für alles? s. 534.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=