kapitel iii •curia 161 Vid de svenska underrätterna hade nämnden bestående av lekmän sedan långt tillbaka i rättshistorien sin givna plats i domstolen.673 Enligt den ursprungliga lydelsen i 1734 års lag skulle nämnden i häradsrätt och lagmansrätt bestå av tolv bönder.674 I städerna dömde en rådman, biträdd av stadens kämnärer i första instans (kämnärsrätt).675 I andra instans var domstolen i staden kollegial och bestod av borgmästaren och två rådmän.676 Precis som på landet skulle ordföranden i städernas domstolar vara lagfaren, medan hans meddomare utgjordes av lekmän.677 Domstolen ansågs dock domför i häradsrätt utan fullsutten nämnd.678 Frågan var dock vilka faktiska konsekvenser införandet av begreppet gällande rätt skulle få för lekmännens möjligheter att delta i dömandet. Det rådde bland 1800-talets svenska jurister delade meningar om vilken rollfördelning som hade rått mellan den lagfarne domaren och lekmannadomarna. Frågan uppfattades som viktig att utreda. Tidens politiska och rättsvetenskapliga företrädare önskade dock undvika ett alltför ingripande reformarbete, eftersom detta riskerade att uppfattas som ett brott mot traditionen.679 Ett sådant agerande kunde äventyra domstolarnas trovärdighet hos befolkningen. För lagstiftaren var det därför angeläget att en eventuell ny fördelning av arbetsuppgifterna mellan domaren och nämnden också hade stöd i historien. En av de viktigaste frågorna var huruvida nämnden, historiskt sett, hade deltagit i handläggningen av målet som helhet eller endast svarat för bevisvärderingen och tillförandet av särskild sakkunskap. Nämnden deltog under 1800-talet i allmänhet tillsammans med juristdomaren i hanteringen av målet som helhet och dömde i såväl sak- som rättsfrågan.680 Redan den ursprungliga lydelsen av rättegångsbalken i 1734 års lag talar dock för att lagstiftaren avsett att etablera en viss rollfördelning mellan häradshövdingen och nämnden. AvÄRB23:2 framgick bland 672 Uppström, a.a., ibid. 673 ÄRB1:1. Sveriges rikes lag, s. 194. 674 ÄRB1:1 och 1:2. Se Sveriges rikes lag, s. 194. 675 ÄRB1:3. Se Sveriges rikes lag, s. 194. 676 Beträffande fördelningen mellan lagfarna och icke lagfarna ledamöter i Rådhusrätten, se Nya Lagberedningen, del 1, s. 9. 677 Kallenberg, Svensk civilprocessrätt, bd. 1, s. 140. 678 ÄRB kap. 23. Se Sveriges rikes lag, s. 235. 679 Montan, Carl Olof, Reformarbetet rörande det svenska rättegångsväsendet 1880-1893, Stockholm, 1893, s. 9. 680 Nya Lagberedningen, del 1, s. 18 f. och Kallenberg, Svensk civilprocessrätt, bd. 1, s. 142.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=