jura novit curia 160 ning lekmannainflytandet vid de svenska domstolarna skulle behållas och vilken form det i så fall skulle ta sig. Att frågan uppkom var naturlig i ljuset av vad den pågående omvandlingen av begreppet juridik och den juridiska metodläran ledde till. I likhet med Delldén hade flera svenska jurister framhållit betydelsen av en förbättring av domarkårens teoretiska juridiska kompetens för att åstadkomma praktiska förutsättningar för ett enhetligt dömande. Några verkningsfulla steg i denna riktning kunde inte sägas ha tagits förrän juris kandidatexamen hade införts som generellt tillträdeskrav till domarbanan. Lekmannadomarens plats i domstolen kunde därmed rent teoretiskt sägas ha varit hotad. Genom sin definition av den för juristen relevanta rätten hade den historiska skolan gjort förutsättningarna för domarens rättstillämpning till en avgränsad och väl definierad kunskapsfråga, snarare än till en fråga om rättskänsla eller naturligt omdöme. Juristens kunskapsinhämtning förutsatte också en kunskap om den juridiska metoden. Dessutom hade den historiska skolan i begreppet juridik inbegripit doktrinens perspektiv på den gällande rätten. Allt detta tillsammans talade för att en professionell och därtill akademiskt utbildad domarkår var den enda form av domarkår som skulle kunna bedriva ett dömande i enlighet med begreppet gällande rätt. I sitt arbete Öfversigt af straffprocessrätten enligt främmande och svensk rätt från år 1884 kommenterade WilhelmUppström den samtida diskussionen om lekmannauppdraget. Uppströmmenade att ”[t]anken på afskaffandet af den i rättskunskapen liggande garantien för ett rigtigt dömande […] [aldrig] af den allvarliga spekulationen gjorts gällande.”670 Någon tydligt stöd för uppfattningen att de lagfarna domarna vid underrätterna genomgående borde ersättas med lekmän stod alltså inte att finna. Tvärtom menade Uppström att en successiv professionalisering av domarkåren ansågs vara eftersträvnadsvärd.671 Samtidigt hade lekmannainslaget vid domstolarna, åtminstone i första instans, sin givna plats i det svenska rättssamhället, inte minst av historiska skäl. Frågan var därför endast hur långt kravet på en professionalisering av domarkåren skulle drivas; allt talade dock för bibehållandet av en sammansättning i rätten där både lagfarna yrkesdomare och lekmän ingick.672 670 Uppström, Wilhelm, Öfversigt af straffprocessrätten enligt främmande och svensk rätt. Efter uppdrag af Nya Lagberedningen utarbetad, Stockholm, 1884, s. 54. 671 Uppström, Öfversigt af straffprocessrätten, ibid.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=