kapitel iii •curia 141 tycks han ha menat att den juridiska metoden fordrade närmast ett akademiskt förhållningssätt i hanteringen av rättskällorna. Härigenom betonade Savigny sambandet mellan teori och praxis i dömandet. För det andra krävde detta i sin tur att domaren också hade inhämtat sina juridiska kunskaper på ett akademiskt vis, d.v.s. inom ramen för en akademisk professionsutbildning. Uppställandet av ett generellt krav på en domarkår med akademisk juridisk skolning gjorde det omöjligt att ersätta en professionell domarkår med lekmannadomare i de allmänna domstolarna eller att upprätta specialdomstolar där lekmannadomare hade ett avgörande inflytande över rättsfrågans lösning. Specialdomstolar av detta slag skulle omintetgöra den gällande rättens genomslag på det område som omfattades av självregleringen. Domare utan juridisk skolning kunde inte förväntas tillämpa rätten på samma sätt som domare som följde den juridiska metoden. Det spelade alltså mindre roll om rättskällematerialet var detsamma. Resultatet riskerade ändå att skilja sig åt, eftersom lekmannen saknade den viktigaste komponenten i det juridiska kunnandet, nämligen kunskapen om den juridiska metoden. Om rättsavgörandet inte motsvarade gällande rätt vore det, trots att det baserade sig på den positiva rätten, inte juridiskt. Det utgjorde istället en förlängning av den politiska processen. I fall av verklig självreglering, där inte heller den positiva rätten skulle utgöra grunden för dömandet, skulle en privat rättspraxis, baserad på den naturliga rätten, istället uppstå. Domstolarna skulle lägga denna praxis till grund för sina domar och genom självregleringen skulle likabehandlingen av statens medborgare bli lidande. Det var risken för en sådan negativ utveckling beträffande den formella rättssäkerheten som utgjorde den främsta anledningen till att den historiska skolans företrädare istället förordade en ökad professionalisering av domarkåren. Denna professionalisering måste också gå hand i hand med en ökad akademisering av domarutbildningen. Lekmannen som domare kunde därmed tyckas vara förpassad till historien. Den moderna domarens uppdrag och förutsättningar var, enligt Savigny, „eine ganz andere als die der alten Schöffen.“565 Dessa hade slitit sina tvister i enlighet med „dem imVolk lebenden Recht,“ alltsåmed utgångspunkt i den naturliga rätten.566 Domaren hade under denna period i historien en tydlig lokal förankring 565 A.a., ibid. 566 A.a., ibid.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=