kapitel iii •curia 137 representerat. Domaren saknade dock, dels på grund av sin bristande praktiska erfarenhet av andra frågor än de juridiska, dels på grund av sin bundenhet till gällande rätt, möjligheten att ifrågasätta lagstiftarens ställningstaganden. Enligt Kirchmann utgjorde detta ett problem, eftersom lagstiftaren varken förmådde att uttömmande reglera viktiga samhällsfrågor eller anpassa regleringen i takt med samhällsförändringarna. I ett system där måttet på rättvisa var rättsavgörandets lämplighet i förhållande till en viss samhällsgrupps, eller till och med de tvistande parternas, särskilda behov behövde de dömande däremot ingen juridisk utbildning i formell mening och ingen kunskap om lagstiftarens normer. Domstolar, sammansatta av lekmän, vore därför väl skickade att hantera en processordning där parterna såväl i sakfrågan som i rättsfrågan hade möjligheter att lämna instruktioner med bestämmande verkan till rätten om hur deras tvist borde bedömas rättsligt.554 Stahl ansåg däremot att ett processystem som baserade sig på partseller lekmannainflytande över rättsfrågan, vare sig det motiverades av ett skråtänkande eller tron på en enhetlig rättskänsla, vore otillfredsställande. Om Kirchmann i sitt förslag hade varit ointresserad av likabehandlingen vid domstolarna, så var det just denna som den historiska skolans metodologiska program var inriktat på. Likformigheten måste i första hand åstadkommas genom den naturliga rättens formalisering till juridik, en omvandling som måste föregå tillämpningen av regeln. Den gällande rätten måste vidare tillämpas på samma sätt av domarna vid samtliga domstolar i staten. Uppdelningen i juridik och politik motiverades av legalitets- och likabehandlingsskäl, men den var också ett uttryck för ett bestämt institutionellt synsätt. Staten utgjorde, enligt Stahl, en enhet. Dess organ hade dock olika funktioner att fylla: 554 Se också beträffande denna fråga Sandström, Rättsvetenskapens princip, s. 281. Sandström talar om en samhällelig ”värdegemenskap”, vilket naturligtvis kan avse samhället som helhet eller däri existerande mindre enheter. 555 Stahl, Die Philosophie des Rechts, bd. 2:2, s. 50. „Die Staatsgewalt ist also einig und untheilbar. Die Einheit über und in ihrer ganzen Thätigkeit ist die Souveränität, die Arten ihrer Thätigkeit aber sind die Gesetzgebung, die Regierung und das Gericht. Das Motiv diese Verrichtungen zu unterscheiden ist die verchiedene Stellung des Souveräns je nach denselben, der grund der Unterscheidung (fundamentum divisionis) aber ist der innere Gehalt ihrer Thätigkeit, namenlich das verschiedene Verhältniß der Staatsgewalt zu dem Gesetz und der gesetzlichen Berechtigung des Individuums.“555
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=