kapitel ii •novit 127 ternationella privaträtten utgjorde en brygga mellan den svenska och den utländska privaträttens tillämplighet i Sverige, men framhöll dock att hans uppfattning inte var allmänt accepterad inom rättsvetenskapen.512 Den svenska rättsvetenskapens inställning i fråga om den utländska rättens hemort i antingen rättsfrågan eller sakfrågan tycks dock ha överensstämt med Savignys. För flera svenska rättsvetenskapsmän var det, å ena sidan, tydligt att den utländska rätten måste bevisas. Styrkandet av den utländska rättens existens och innehåll uppfattades dock, å andra sidan, inte som en renodlad sakfråga. Snarast tycks frågan om utredningen av existensen och innehållet i utländsk rätt ha betraktats just som en hybrid mellan en sak- och rättsfråga. Parternas utredningsskyldighet hade således sin grund i praktisk nödvändighet, snarare än i en renodlad dispositionsrätt. Det förekom dock undantag från denna uppfattning. Lindblad var av åsikten att domaren i normalfallet saknade skyldighet att enligt principen omjura novit curiakänna till existensen av och innehållet i utländska rättsregler, eftersom utländska rättsregler normalt inte ingick i gällande rätt. Därför tillkom det parterna att bevisa existensen av och innehållet i utländsk rätt.513 Bevisningen kunde ske med hjälp av av vittnesutsagor, lagtext och intyg från landets juridiska företrädare, helst en domare i högsta instans.514 Lindblad framhöll dock att den svenska domstolens egen kunskap om utländsk rätt inte fick påverka utgången i målet. Frågan om den utländska rättens tillämplighet betraktades alltså i det närmaste som en renodlad sakfråga. Domstolen kunde inte heller komplettera parternas utredning med sin egen.515 Schrevelius uppfattning att utländsk rätt endast undantagsvis kunde tillämpas såsom svensk rätt kan tolkas som en hänvisning till stadgandet i ÄRB24:3. Den rätt som skulle tillämpas var således i första hand inländsk rätt.516 När domstolen skulle tillämpa den utländska rätten med stöd av den internationella privaträtten kunde parterna inte förvänta sig att domstolen skulle känna till innehållet i den utländska rätten. Därför måste den part som ville stödja sin talan på utländsk rätt styrka dess existens och innehåll.517 Förklaringen till detta var dock mer av prak512 Kallenberg, Svensk civilprocessrätt, bd. 2:1, s. 94. 513 Lindblad, Läran om bevisning, s. 53 ochAfhandlingar i rättegångsläran, s. 20. 514 Lindblad, Läran om bevisning, s. 53 ochAfhandlingar i rättegångsläran, s. 20. 515 Lindblad, Läran om bevisning, s. 56. 516 Schrevelius, Civil-process, s. 261. 517 Schrevelius, a.a., ibid.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=