jura novit curia 126 Innebörden i stadgandet i ÄRB 24:3 kom också, i takt med att den internationella privaträtten utvecklades, att uppfattas som en huvudregel, men inte som uttrycket för ett entydigt förbud mot användningen av utländsk rätt.505 Hilding Eek har beträffande denna utveckling i svensk juridisk metodlära påtalat Savignys inflytande på Schrevelius.506 I den första upplagan av Schrevelius arbete om den svenska civilrätten från 1844 avvisade denne tanken på att utländsk rätt skulle kunna göras gällande vid svensk domstol.507 I den senare upplagan av verket anammade Schrevelius istället Savignys synsätt. Schrevelius betraktade följaktligen inte längre stadgandet i ÄRB 24:3 som ett otvetydigt förbud för parterna att åberopa sig på främmande rätt eller för domstolen att tillämpa den.508 Istället borde juristen ”för hvarje särskildt Rättsförhållande uppsöka det område, till hvilket det enligt sin natur hör, och det liksom har sitt säte, hvarefter det förstås af sig sjelf, att den der gällande Lag bör tillämpas.”509 I vissa sammanhang kunde således rättsförhållanden som grundade sig på utländsk lag skyddas av det svenska domstolsväsendet. Likaså kunde, under sådana omständigheter, utländsk rätt tillämpas av domstolen i detta syfte. I det senare 1800-talets doktrin demonstreras också hur stadgandet i ÄRB24:3 fick en förändrad innebörd i förhållande till sin lydelse. Reuterskiöld ansåg exempelvis att det var svårt att hitta andra stadganden i den svenska rättsordningen som förbjöd användandet av utländsk rätt. Lagstiftaren hade under 1800-talet, genom speciallagstiftning, utmanat den urspungliga lydelsen i den allmänna lagen.510 1748 års växelstadga, 1851 och 1880 års växellagar, vilka alla innehöll regler om hur domstolen skulle förfara i samband med internationella rättsförhållanden, utgjorde exempel på en förändrad inställning hos lagstiftaren.511 Med hjälp av teleologiska och systematiska argument hade Reuterskiöld därför visat att ÄRB 24:3 ändrat sin betydelse. Kallenberg bekräftade uppfattningen att den in505 Se exempelvis Lindblad, Läran om bevisning, s. 53 f. och Brommé, Allmänna civilprocessen, s. 154. Se dock Delldén, Rättegångssättet, s. 77. Delldén tolkade stadgandet i 24:3 mer bokstavligt än andra författare. 506 Eek, Hilding, Lagkonflikter i tvistemål, del 1. Metod och material i svensk internationell privaträtt, Stockholm, 1972, s. 29. 507 Eek, Lagkonflikter, ibid. 508 Eek, a.a., ibid. Se också Schrevelius, Civil-rätt, del 1, 1851, s. 35. 509 Schrevelius, a.a., s. 35 f. 510 Reuterskiöld, Carl Axel, Inledning till den svensk-internationella Obligationsrätten, Uppsala, 1899, s. 24 f. 511 Reuterskiöld, Inledning, s. 25 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=