kapitel ii •novit 125 turrättslärans filosofiska teoribygge mellan historisk nyttokunskap och vetenskapligt vederhäftig förnuftskunskap utgjorde grunden i den väsensmetafysiska kunskapsteoretiska modellen.503 Det är i hägnet av denna föreställning som exempelvis Nehrmans påpekande ”att hämta thet af Romerska Lagar, som man kan och bör lära af naturliga Lagen, eller af paedia Juris, är fåfängt, och therföre förbudit” bör förstås.504 Genom införandet av begreppet gällande rätt blev stadgandet i ÄRB24:3 istället ett processrättsligt uttryck för den rumsliga begränsning av rätten som den historiska skolanmenademåste uppställas i en positivistisk kontext. Begränsningen av källmaterialet och gällande rätt i geografiskt hänseende var medveten och metodologiskt motiverad. Avgränsningen gav juristerna ett hanterligt källmaterial, vilket skulle öka förutsättningarna för likformighet och förutsägbarhet i rättstillämpningen. Den utländska rätten skulle inte, annat än i särskilt angivna fall, anses ingå i domarens kunskap om rätten. är antingen omedelbar, då densamma genast likasom faller i ögonen; och derpå beror vissheten och tydligheten af alla våra öfriga kunskaper: eller är den medelbar, då tvenne idéer äro af den beskaffenhet, att deras sammanhang eller skiljaktighet icke kan finnas utan tillhjelp af ännu en idée, som då kallas bevis, och sammansättningen af dessa idéer, demonstration eller bevisning. I sednare fallet förutsattes något tvifvelsmål; i det förra uteslutas sådana af sig sjelf. Om en demonstration skall vara rigtig, måste den likna en kedja, deri var länk emellan de begge yttersta är sammanfogad med tvenne andra: det vill säga, i varenda sats som anföres i egenskap af bevis, bör kunna skönjas vara omedelbarligen sammanhängande med den föregående och efterföljande; ty i vidrigt fall behöfves nytt bevis på bevisets rigtighet, kännedomen flyr, tvifvel och gissning qvarblifva. Methoden som nyttjas måste fördenskull vara på det aldra nogaste afvägd, och så bestämd, att man med säkerhet vet sig hafva genomgått alla delar af det ämne man ville demonstrera. I vidlyftiga undersökningar förlorar väl stundom förnuftet bevisningskedjans sammanhang och låter origtigheter sig insmyga: då blifva slutsatserna falska; men sådant är fel och svaghet, som bör undvikas. Orätt hafva således mathematiska vetenskaperna till vällat sig ensamt uteslutande rätt till demonstrations förmågan. Alltid och allestädes der tredje idéen uppenbarligen ådagalägger sammanhanget eller skiljaktigheten emellan tvenne andra idéer: der är demonstrationen; och på annat sätt vet man icke heller, att alla tre vinklarna af en triangel äro tillsammans lika stora med tvenne räta vinklar.” Lind, Lars, Domarens pröfning, s. 79 f. Om begreppet i den naturrättsliga teorin se också Peterson, Rättslig enhet genom naturrätt, s. 633 ff. 502 Peterson, a.a., s. 638. 503 Peterson, Claes, Zwischen statischen Rechtskategorien und historisch veränderlichen positiven Recht: das naturrechtliche Dilemma, i History and European Private Law development of Common Methods and Principles (red. Claes Peterson), Lund 1997, s. 120 –136, s. 123. 504 Nehrman Ehrenstråle, Processum, s. 222 och 184. Vidare Nehrman Ehrenstråle, Inledning s. 14 f., Allmänt om Nehrmans inställning till tolkningen av svensk rätt enligt den romerska rätten, se Björne, Nordisk rättskällelära, s. 179 ff. Om förbudet enligt ÄRB24:3, se särskilt s. 181.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=