jura novit curia 122 Hur förhöll det sig då med kunskapskraven avseende den utländska rätt som en domstol med stöd av de internationella privaträttsliga reglerna skulle kunna komma att tillämpa? Å ena sidan vore det möjligt att hävda, att de genom utpekandet i den internationella privaträtten blivit ett substitut till nationella rätten och att de därför ingick i gällande rätt. De skulle då omfattas av domarens kunnande enligt principen omjura novit curia. Å andra sidan kunde också det rakt motsatta argumentet framföras. Den internationella privaträtten utgjorde visserligen inhemsk rätt, men den utländska rätten föll fortfarande utanför den gällande rätten. Domaren behövde därför inte ha kunskap om den. Frågan om existensen av tillämplig utländsk rätt utgjorde under sådana omständigheter helt och hållet en sakfråga. Ett sådant synsätt skulle kräva att parterna både åberopade och förde bevisning om den utländska rätten. Om förekomsten av och innehållet i utländsk rätt skulle anses utgöra en sakfråga uppstod dock frågan hur domstolen skulle agera om parterna inte åberopade den utländska rätten, trots att den var tillämplig eller misslyckades med sin bevisning. Skulle domstolen under sådana omständigheter själv ha rätt att utreda den utländska rätten för få en bild av hur den borde tillämpas? Detta skulle betyda att principen omjura novit curia subsidiärt vore tillämplig. Savignys lösning kan beskrivas som en hybrid mellan de två synsätten. Hanmenade alltså att domarens sätt att hantera tillämpningen av utländsk rätt var jämförbar med hur sedvanerätten skulle behandlas.486 Liksom sedvanerätten var kunskapen omden utländska rätten „von dem Richter nicht gefordert.“487 Om den internationella privaträtten utpekade utländsk rätt som tillämplig betraktades den visserligen som ett subsitut för den nationella gällande rätten. Innehållet i utländsk rätt borde därför omfattas av domarens kunskap, enligt principen omjura novit curia. Trots detta måste den utländska rätten, enligt Savigny, åberopas och bevisas av parterna.488 Liksom i fråga om sedvanerätten motiverades detta i första hand av praktiska skäl. Domaren besatt normalt inte djupare juridisk kunskap om utländska rättssystem. Domstolen hade dock friare ramar för sin bevisvärdering när det gällde den utländska rätten än vad som gällde för rena sakomständigheter.489 De 486 Savigny, System, bd. 1, s. 190 f. 487 Savigny, a.a., s. 191. 488 A.a., ibid. 489 A.a., s. 190.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=