jura novit curia 118 lämpligt att åberopa sådan lag, liksom att föra någon form av bevisning angående den. Trots att privilegierna utgjorde en del av den offentliga rättsbildningen kunde domaren alltså inte utan vidare förväntas känna till dem.469 Detta kunde naturligtvis hänga samman med att vissa privilegier bara angick en liten grupp medborgare, eller till och med bara en egendom eller person. Privilegierelationen mellan den enskilde och det allmänna liknade härvidlag avtals- eller tillståndsrelation. För Nehrman tycks kravet på åberopande och bevisning ha fyllt en praktisk funktion, men det borde inte betraktas som ett undantag från principen omjura novit curia.470 Nehrmans uppfattning behöll sin giltighet in på 1800-talet.471 Som för att påminna om denna skillnad framförde Brommé uppfattningen att privilegier och annan speciallagstiftning inte utgjorde några undantag från domstolens ämbetsplikt att känna lagen.472 Kreüger anförde att inför specialdomstol med särskilt ansvar för den sortens rättsfrågor som speciallagstiftningen eller privilegierna rörde behövde denna rätt inte bevisas av parterna i målet. Ville någon part argumentera utifrån sådana regler inför allmän domstol borde han däremot åberopa sig på dem och bevisa reglerna.473 Som framgår av Kreügers resonemang hörde frågan om vilken rätt domstolen skulle känna enligt principen omjura novit curia snarast samman med hur domstolsväsendet var organiserat. Frågan om speciallagstiftningen rörde frågan om de allmänna domstolarnas skyldighet att känna till undantagen från den allmänna lagen. Betraktad från de allmänna domstolarnas horisont kan frågan om deras skyldighet att inkludera speciallagstiftningen och särskilt privilegierna i sin kunskap om den gällande rätten i metodologiskt hänseende sägas ha varit analog med frågan om kunskapen om avtalen. Även om domstolen alltså hade en skyldighet att ta in även den privata rättbildningens källor i sin analys av gällande rätt uppstod ändå vissa praktiska begränsningar. Skillnaden i kunskapen om rätten enligt jura novit curia mellan specialdomstolarna och de allmänna domstolarna speglade det korporativistiskt 469 Nehrman Ehrenstråle, Processum, s. 184. 470 Nehrman Ehrenstråle, a.a., ibid. 471 Se Schrevelius, Civil-process, s. 261. Se dock Lindblad, Läran om bevisning, s. 53. Lindblad ansåg att privilegier måste bevisas, då domaren inte kunde förväntas ha kunskap om dem. Domaren fick dock inte bruka sin eventuella kännedom utan att bevisningen hade utfallit till partens fördel. 472 Se Brommé, Allmänna civilprocessen, s. 153. 473 Kreüger, Hvad behöfver icke, s. 352 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=