kapitel 2 • de medeltida nordiska lagarna 99 lagarna och de enskilda stadsrätterna i Norge under 1270-talet och i Sverige under mitten av 1300-talet. Försöken att införa en riksgiltig lagstiftning var däremot inte framgångsrika i Danmark. Med rikstäckande lagar avses både lagar som var utfärdade för hela riket och identiska lagar antagna av samtliga landsting i riket. Redan före tillkomsten av landslagar hade kunglig stadgelagstiftning utfärdats med giltighet över hela riket.66 Sådan stadgelagstiftning reglerade till stor del rättsområden som inte omfattades av landskapslagarna. Den innebar också, som jag ska diskutera i kapitel 3, att kungen började erhålla kontroll över lagstiftningen. En stadga – benämndretterbot (= ”rättsförbättring”) eller skipan i Norge och forordning i Danmark – kan betraktas som kompletterande lagstiftning i likhet med moderna regeringsförordningar.67 Den reglerade ofta ekonomiska frågor och utgjorde ett slags rättsliga avtal mellan kungamakten och andra aktörer.68 Normalt användesinte stadgelagstiftningen somett politiskt styrmedel. Istället stadfäste den en förändring som redan var ett faktum. Stadgor var till formen kungliga brev och som bland andra Knut Helle lyft fram var gränsen mellan stadgelagstiftning och kungliga brev flytande.69 De brukar, till skillnad från lagarna, redogöra för motivet till olika bestämmelser och vilka överväganden som ligger bakom dem.70 Gabriela Bjarne Lars100), s. 68; Andrén, ”State and towns in the Middle Ages” (kap. 1, fotnot 38), s. 597; Gustafsson, Sofia, Svenska städer i medeltidens Europa. En komparativ studie av stadsorganisation och politisk kultur, Stockholm 2006, passim; Ekholst, För varje brottsling ett straff (kap. 2, fotnot 17), s. 24. 66 Larsson, Stadgelagstiftning i senmedeltidens Sverige (kap. 1, fotnot 28), s. 20–21 betonar att den kungliga stadgelagstiftningen utgjorde tidiga exempel på riksgiltig lagstiftning. 67 Termenrettarbót återgår på begreppet bœta lǫg, alltså tillägg till befintliga lagar men kunde också beteckna privilegier av olika slag, se Hamre, Lars, ”Litt om og omkring Håkon V’s hirdskipan 17. juni 1308”, [norsk] Historisk tidsskrift 72 1993, s. 16. Skillnaden mellanretterbøter ochskipanhar senast behandlats av Imsen, ”Law and justice in the realm of the king of Norway” (kap. 2, fotnot 34), s. 25–29. Retterbøter brukade beteckna kungligt utfärdade tillägg till landskapslagarna och senare landslagen medan skipan brukade beteckna kungliga förordningar rörande konstitutionella frågor, administrationen i riket, och de kungliga ämbetsmännen. Distinktionen mellan retterbøter och skipan var likväl långt ifrån klar men utgivarna avNgL III ofta brukat termen retterbot för all kunglig stadgelagstiftning. 68 Larsson, Stadgelagstiftning i senmedeltidens Sverige (kap. 1, fotnot 28), s. 20 menar att stadgor sannolikt hade samma rättsställning som lagar. 69 Helle, Handbok i Norges historie 3 (kap. 1, fotnot 23), s. 19. 70 Blom, Kongemakt og privilegier i Norge inntil 1387 (kap. 1, fotnot 26), s. 56; Larsson, Stadgelagstiftning i senmedeltidens Sverige (kap. 1, fotnot 28), s. 3, 17, 20–21et passim. Blom, Kongemakt og privilegier i Norge inntil 1387 (kap. 1, fotnot 26), s. 39 framhåller att distinktionen mellan en kunglig stadga och ett kungligt privilegium ofta var svag. Taranger, ”De norske folkelovbøker (før 1263)” (kap. 2, fotnot 21), s. 202 och Taranger, ”De norske folkelovbøker (før 1263)” (kap. 2, fotnot 14), s. 50 har indirekt redan varit inne på denna tanke då
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=