lagfäst kungamakt under högmedeltiden 98 singland och kustlandskapen norr därom, hade sin egen landskapslag men lydde under lagmannen i Uppland (dit även Gästrikland hörde).61 Huruvida Ångermanland och områdena norrut ursprungligen var ett självständigt rättsområde är oklart. I Småland var Tiohärad ett självständigt rättsområde, en lagsaga, men av dess landskapslag är bara kyrkobalken bevarad.62 I den östra delen av det svenska riket, Finland, brukades Hälsingelageni kombination med muntligt traderad finsk sedvanerätt.63 I de norska och svenska landskapslagarna fanns det särskilda kristenrätter eller kristendomsbalkar (kristinn réttr, kristindómsbálkr) respektive kyrkobalkar (kirkiu balker) som reglerade de kyrkliga förhållandena utifrån en lokal anpassning av den kanoniska rätten.64 Kyrklig stadgelagstiftning, statuter, faller utanför ramen för denna bok. Städerna utgjorde egna jurisdiktioner, utbrutna ur lagsagorna. Därför existerade det särskilda lagar för städerna. Dessa var, liksom i grannländerna, avsedda som komplement till landskapslagarna och innehåller bestämmelser som specifikt rörde städerna och deras verksamhet.65 I och med tilltagande kunglig centralisering av lagstiftningen blev riket en rättsenhet. Rikstäckande landslagar respektive stadslagar ersatte landskaps1, fotnot 7), s. 99, 110. Tunberg, Sven, ”Till Svearikets äldsta historia. Några synpunkter”, Fornvännen 15 1920, s. 153, Hafström, Ledung och marklandsindelning (kap. 1, fotnot 112), s. 19; Hafström, Land och lag (kap. 2, fotnot 14), s. 22, Harrison, Sveriges historia2 (kap. 1, fotnot 6), s. 291 och Lindkvist, ”Västergötland as a community and the making of a provincial law” (kap. 1, fotnot 118), s. 56 anser att Närke haft en egen, nu förkommen, landskapslag. 61 Åqvist, Kungen och rätten (kap. 1, fotnot 7), s. 92, 110; Brink, ”Hälsingelagens ställning mellan väst och syd, och mellan kung, kyrka och lokala traditioner” (kap. 2, fotnot 18), s. 119–135. 62 Åqvist, Kungen och rätten(kap. 1, fotnot 7), s. 110, 112 menar emellertid att ÖgL sannolikt gällt i hela Småland och att det endast existerat en särskild kyrkobalk med anledning av att Växjö var ett eget stift. Särskilda bestämmelser för Småland anges i ÖgL R: 3, B: 39. Växjö stift utgjorde emellertid bara en del av Tiohärads lagsaga då Finnveden och Njudung, som tillhörde lagsagan, löd under Linköpings stift. Brink, ”Political and social structures in early Scandinavia 2” (kap. 1, fotnot 79), s. 433 menar att det måste ha existerat en fullständig lag för Tiohärads lagsaga. Denna uppfattning stöds bl.a. av att en småländsk lagsaga är känd från åtminstone 1160-talet i och medDS71. Det finns en hänvisning till ThL i ett köpebrev från år 1299 (DS 1287; se också DS 3484, 3783). 63 Angående de finska rättsförhållandena under medeltiden, och bruket av HLoch annan svensk rätt i Finland, se främst Hemmer, Ragnar, ”Om det finska och svenska elementet i Finlands medeltida rättsordning”, Historisk tidskrift för Finland 46 1961, s. 103–115. 64 Konsekvensen för studien att de danska lagarna saknar kyrkobalkar/kristenrätt av motsvarande omfattning som för norsk och svensk del är en fråga som ingående blir behandlad i kap. 6. 65 Jørgensen, Dansk retshistorie (kap. 1, fotnot 24), s. 99–100; Ahnlund, Nils, Stockholms historia före Gustav Vasa, Stockholm 1953, s. 143–144; Robberstad, Rettssoga. 1 (kap. 1, fotnot
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=