kapitel 2 • de medeltida nordiska lagarna 97 Hur uppdelningen av det svenska riket i lagsagor såg ut är betydligt mer osäkert och problematiskt. Landskap och lagsagor överensstämde många gånger inte. Alla lagsagor tycks dessutom inte ha haft en egen lagman.57 Landskapslagarna för Västergötland, Östergötland, Uppland, Södermanland, Västmanland och Hälsingland är bevarade i sin helhet. Före år 1296 bestod Uppland av de tre folklanden Attundaland, Fjädrundaland, Tiundaland och kustområdet Roden som separata lagsagor. Huruvida Dalarna hörde till Västmanland är oklart. En landskapslag, kallad Dalalagen, är antingen en egen lag för Dalarna, en äldre lag för Västmanland eller kanske i själva verket för Värmland.58 Det sistnämnda landskapet, som inkluderade Dalsland, omnämns under medeltiden ofta som en egen lagsaga men om det var ett eget rättsområde eller tillhörde Västergötland ter sig likväl oklart.59 Samma sak gäller Närke som antingen var ett självständigt rättsområde eller en del av Södermanland.60 Lagsagan Hälsingland, som med tiden omfattade Hälutgjorde ett eget rättsområdemed eget lagting och egen lagsagoman/ lagman och nordborna där under medeltiden hade sin egen lag, som möjligen enbart var muntligt traderad, vilken sannolikt var mycket lik den isländska, se främst Páll Sigurðsson, ”The law of the Nordic community in medieval Greenland and its jurisdictional status”, i Jón Skaptason & Ingi Sigurðsson (red.), Aspects of Arctic and sub-Arctic history, Reykjavik 1998, s. 51–61. 57 Se Myrdal, Janken, Jordbruket under feodalismen 1000–1700, Stockholm 1999, s. 12 för kartor över landskapsgränser respektive lagsagogränser i det medeltida Sverige. Enligt Åqvist, Kungen och rätten(kap. 1, fotnot 7), s. 104 är det mer adekvat att tala om stiftslagar än om landskapslagar, då lagarna vanligen omfattade ett stift. Redan Hafström, Land och lag(kap. 2, fotnot 14), s. 12 och Hellström, Biskop och landskapssamhälle i tidig svensk medeltid(kap. 1, fotnot 34), s. 132, 148, 214 framhåller att stiften och lagsagorna i princip överensstämde geografiskt i det svenska riket och Hellström, Biskop och landskapssamhälle i tidig svensk medeltid(kap. 1, fotnot 34), s. 133–135 framhåller också den ofta geografiska närheten mellan stiftsstad och landsting. Se även Joys, Charles, Biskop og konge. Bispevalg i Norge 1000–1350, Oslo 1948, s. 67 för norsk del. 58 Girgensohn, P[aul], ”Om förhållandet mellan de s.k. Västmannalagarna”, i Historiska studier. Tillägnade Harald Hjärne på hans sextioårsdag den 2 maj 1908, Uppsala 1908, s. 39–58; Ståhle, Carl Ivar, ”Om Dalalagens ålderdomlighet och ålder – och Kopparbergsprivilegiernas oförbätterliga ’sik biwiþär’”, i Lars Svensson (red.), Nordiska studier i filologi och lingvistik. Festskrift tillägnad Gösta Holm på 60-årsdagen den 8 juli 1976, Lund 1976, s. 392–402; Utterström, Gudrun, ”Ålderdomlighet utan ålder? En replik om Dalalagen”, Arkiv för nordisk filologi 93 1978, s. 199–204, Utterström, Gudrun, ”Konstruktioner kring Dalalagen”, Arkiv för nordisk filologi 98 1983, s. 194–201; Wiktorsson, Per-Axel, Avskrifter och skrivare. Studier i fornsvenska lagtexter, Uppsala 1981, s. 37–59, Wiktorsson, Per-Axel, ”Dalalag eller Äldre Västmannalag?”, Arkiv för nordisk filologi 100 1985, s. 155–166; Sjöholm, Sveriges medeltidslagar (kap. 1, fotnot 85), s. 321–329; Åqvist, Kungen och rätten (kap. 1, fotnot 7), s. 108–110. 59 Åqvist, Kungen och rätten(kap. 1, fotnot 7), s. 110. Även Mo härad i dagens Småland ingick i Västergötlands lagsaga. 60 En särskild landskapslag för Närke antyds i SD2773, se Carlsson, Einar, ”Närkelagens stadsfästelse”, [svensk] Historisk tidskrift 66 1946, s. 261–264; Åqvist, Kungen och rätten(kap.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=