lagfäst kungamakt under högmedeltiden 96 rätter, det vill säga kompletterande särlagstiftning för städerna, varavFlensborgs Stadsret, Ribe Stadsret, Roskilde Stadsret, Skånske Stadsret ochSlesvig Stadsret hör till de mest kända. Dessa stadsrätter intar emellertid endast en mycket underordnad roll i denna bok.53 Sedan omkring år 1200 bestod det norska riket av fem rättsområden: Borgartingslov (Borgarþingslǫg), Eidsivatingslov (Eiðsivalǫg), Gulatingslov (Gulaþingslǫg), Frostatingslov (Frostuþingslǫg) och Jämtland.54 Därtill fanns det särskilda stadsrätter. Dessa var i städerna komplement till landskapslagarna, varav stadsrätten för Nidaros (Trondheim) är den mest kända och bäst bevarade.55 Öarna i Nordatlanten – Hebriderna, Isle of Man, Orkneyöarna, Shetlandsöarna, Färöarna, Island och Grönland – som under vikingatiden i huvudsak koloniserats av norrmän och som under 1200-talet blev skattländer, provinser, till det norska riket utgjorde egna lagsagor med egna lagar.56 53 En utförlig översikt av de danska stadsrätterna under medeltiden ges av Jacobsen, Grethe, ”Dansk købstadlovgivning i middelalderen”, Historie 19 1991–1993, s. 393–439. Se även Berth Paulsen, Kirsten, ”Den skånske birkeret”, Scandia 44 1978, s. 25–57, som specifikt behandlar statsrätterna i den skånska lagsagan. 54 Seip, Lagmann og lagting i senmiddelalderen og det 16de århundre, Oslo 1934, s. 12. Fortfarande i slutet av 1100-talet var Hålogaland i Nordnorge en egen lagsaga som ännu inte inkorporerats i Frostating, se Taranger, Absalon, ”Alting og lagting. Foredrag i Kristiania Videnskapsselskap 23. mai 1919”, [norsk] Historisk tidsskrift 26 1924, s. 15; Hagland, Jan Ragnar & Sandnes, Jørn, ”Om lova og lagdømmet”, i Jan Ragnar Hagland & Jørn Sandnes (utg. & övers.), Frostatingslova, Oslo 1994, s. xxix, Falkanger, Aage Thor, Lagmann og lagting i Hálogaland gjennom 1000 år, Oslo 2007, Bagge, From Viking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 200 och Tveit, Miriam, ”The introduction of a law of the realm in northern Norway”, i Steinar Imsen (red.), Legislation and state formation. Norway and its neighbours in the Middle Ages, Oslo 2013, s. 41–54. Jämtland förblev medeltiden igenom ett eget norskt rättsområde medan Härjedalen hörde till Frostating, se Holm, Olof, ”Social och ekonomisk stratifiering i Jämtland 800–1600. En kritisk forsningsöversikt”, CollegiumMedievale 23 2010, s. 117–118. 55 Även om vi bara har säker kännedom om en stadsrätt för Nidaros och Bergen existerade det enligt Taranger, ”De norske folkelovbøker (før 1263)” (kap. 2, fotnot 21), s. 183 sannolikt sådana även för Oslo och Tønsberg. 56 Shetlandsöarna och Färöarna utgjorde egna lagsagor och hade sin egen muntligt traderade rätt fram till införandet avMLLår 1274 eller strax därefter. Från Färöarna finns dessutom ”Fårbrevet” (Seyðabrævið) från år 1298 bevarat, som utgör ett rättsligt supplement till MLL. Island var sin egen lagsaga med eget lagting (Alltinget) med en vald lagsagoman och hade under sin fristatstid den mest omfattande kodifierade lagen, Grágás, av alla de nordiska länd-erna. Från och med tidigt 1270-tal, då Island blivit underställt den norske kungen, gällde där den kungligt utarbetadeJárnsíða(även känd somHákonarbók), vilken sedan ersattes av Jónsbók, som nära följer MLL, under 1280-talet. Medeltida isländsk lag behandlas ingående av bl.a. Ólafur Lárusson, Lov og ting (kap. 1, fotnot 128), Stein-Wilkeshuis, ”Laws in medieval Iceland” (kap. 1, fotnot 128), s. 37–53 och Sigurður Líndahl, ”Law and legislation in the Icelandic Commonwealth” (kap. 1, fotnot 128), s. 53–92. Även Grönland
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=