kapitel 2 • de medeltida nordiska lagarna 95 att kunglig stadgelagstiftning är inarbetad i lagarna, till och med i de äldsta norska lagarna, gör det möjligt att undersöka kungliga maktanspråk och påbud även i de lagar som saknar kunglig stadfästning. Innan de nordiska länderna fick rikstäckande lagar bestod varje rike av ett antal lagsagor av varierande storlek och som mer eller mindre sammanföll med landskapsindelningen. Lagsagorna var självständiga rättsområden med ett landsting (eller lagting i Norge) som högsta dömande och lagstiftande församling.49 Indelningen av de nordiska rikena i olika rättsområden, som de tedde sig under andra halvan av 1200-talet, illustreras nedan kartografiskt i fig. 6. För både norsk och svensk del gällde att den samiska befolkningen i norr hade sina egna rättsliga sedvanor.50 Det danska riket var uppdelat i endast tre lagsagor: Jylland med Fyn och Sønderjylland, Själland samt Skåne med Halland, Blekinge och Bornholm. Bevarade landskapslagar från Danmark är Skånske Lov, Valdemars Sjællandske Lov, Eriks Sjællandske Lovsamt Jyske Lov.51 Den sistnämnda var måhända ursprungligen avsedd som en riksgiltig lag men kom bara att bli antagen och accepterad i den jylländska lagsagan.52 Det existerade också ett antal stads49 T.ex. Hafström, Land och lag (kap. 2, fotnot 14), s. 7; Vogt, Helle, ”The king’s power to legislate in twelfth- and thirteenth century Denmark”, i Per Andersen m.fl. (red.), Law and power in the Middle Ages. Proceedings of the Fourth Carlsberg Academy Conference on Medieval Legal History 2007, Köpenhamn 2008, s. 2 har betonat att de enskilda landskapen under medeltiden i de flesta avseenden var att betrakta som självständiga länder. Bagge, ”Skandinavisk statsdannelse” (kap. 1, fotnot 23), s. 19 menar att den medeltida lagsagoindelningen går tillbaka åtminstone till tidig medeltid. 50 Sunde, Speculum legale (kap. 1, fotnot 7), s. 136–137. 51 Jørgensen, Dansk retshistorie (kap. 1, fotnot 24), s. 18; Brøndum-Nielsen, Johs., ”Om Sprogformen i de sjællandske Love”, Acta Philologica Scandinavica 29 1971–1973, s. 81–110; Strauch, Mittelalterliches nordisches Recht bis 1500 (kap. 2, fotnot 15), s. 283. 52 Tanken att JL ursprungligen skulle ha varit avsedd som en dansk landslag framfördes redan, till och från, i dansk rättshistorisk forskning under 1800-talet men avvisades bestämt år 1895 av Matzen, Forelæsninger over den Danske Retshistorie, Köpenhamn 1895, s. 201–203. Idén lyftes sedan upp igen år 1991 av Fenger, ”Jydske Lov og de øvrige danske landskabslove”, i Ole Fenger & Chr. R. Jansen (red.), Jydske Lov 750 år, Viborg 1991 och argumenten för detta utvecklades vidare av Gelting, ”Skånske Lov og Jyske Lov” (kap. 2, fotnot 17) samt av Andersen, Lærd ret og verdslig lovgivning (kap. 1, fotnot 24), s. 279–291. Vogt, ”Regional or central? (kap. 2, fotnot 2), s. 203–214 har nyligen kraftigt argumenterat emot tanken att JLursprungligen skulle ha varit avsedd som en dansk landslag. Medan jag finner somliga av hennes argument övertygande ter sig somliga av dem mindre så. Enligt min mening är det sålunda att fortfarande betrakta som en öppen fråga huruvida JLnågonsin var avsedd som en dansk riksgiltig lag eller inte. Från landskapsrätt till rikstäckande rätt
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=