kapitel 2 • de medeltida nordiska lagarna 91 Skriftligheten ökade emellertid samtidigt möjligheten för att effektivt systematisera de olika rättsreglerna.35 Den skriftliga kodifieringen av lagarna skapade vidare förutsättningar för lagarna att bli mer beständiga till såväl form som innehåll och kan därför betraktas som en konservering av rätten. Det normala subjektet i alla de nordiska medeltidslagarna är ”bonden”.36 Begreppet betecknar en fri man som var överhuvud för ett eget hushåll. Bonden var normen i samhället och han representerade den fullvärdiga samhällsmedborgaren i besittning av fulla juridiska och politiska rättigheter. Samtidigt måste denna term sägas vara betecknande för att detta var ett utpräglat jordbrukssamhälle där ägande av, eller åtminstone disposition över, egen mark var en grundförutsättning för politiska rättigheter.37 Många av medeltidslagarna, framförallt de svenska, är indelade i huvudavsnitt, balkar. Dessa är i sin tur indelade i kortare underavsnitt, flockar, motsvarande kapitel. Lagarna blev över tid mer systematiserade i sin utformm.fl. (red.), Along the oral-written continuum. Types of texts, relations and their implications, Turnhout 2010, s. 411–427. Memoreringen och det muntliga framförandet av lagen –segja lǫg mǫnnum(Gg 1: 187) – var uppenbart från början den centrala uppgiften på Island för innehavaren av detta ämbete, som där valdes för treårsperioder. På det isländska Alltinget skulle en tredjedel av lagen reciteras varje år enligt Gg I: 51. Frågan huruvida lagen reciterades ordagrant likadant varje gång eller om ordalydelser kunde få variera om bara innehållet i bestämmelserna inte ändrades är en fråga som diskuteras avGísli Sigurðsson, The Medieval Icelandic saga and oral tradition(kap. 2, fotnot 18), s. 56. 35 Sunde, Speculum legale (kap. 1, fotnot 7), s. 97. 36 För en diskussion av bondebegreppet, se Christensen, Kongemagt og aristokrati (kap. 1, fotnot 24), s. 124; Hellström, Biskop och landskapssamhälle i tidig svensk medeltid(kap. 1, fotnot 34), s. 219; Lindkvist, Thomas, ”Bonden i lagen”, i Britt Liljewall (red.), Agrarhistoria på många sätt. 28 studier om människan och jorden. Festskrift till Janken Myrdal på hans 60-årsdag, Stockholm 2009, s. 57–72 och jmf Degn, Ole, ”Stænder, socialgrupper og personer i Jydske Lov”, iOle Fenger & Chr. R. Jansen (red.), Jydske Lov 750 år, Viborg 1991, s. 80, 85; Adolfsen, Erik, ”Maktforholdene på tingene i Norge ca. 900–ca. 1200”, opublicerad hovedfagsoppgave, Historisk institutt, Universitetet i Bergen, Bergen 2000, s. 92–97; Line, Kingship and state formation in Sweden, 1130–1290 (kap. 1, fotnot 27), s. 166–167. UL Kk: 9 ställer bonde sommotsats till obesutten. Jmf även diskussionen av betydelsen av ordet ”allmoge” (almúgi) under medeltiden i Hervik, Nordisk politikk og europeiske ideer (kap. 1, fotnot 48), s. 107–108, 157 och se bruket av bondebegreppet hos Ljungkvist, En hiar atti rikR(kap. 1, fotnot 43), s. 29. Jag brukar i princip samma definition av bonde som Sanmark, ”The communal nature of the judicial systems in early medieval Norway” (kap. 2, fotnot 18), s. 51. I JL II: 24 kallas den man som inte äger hus och jord samt inte fullgör ledung och landvärn för oreght man. 37 De svenska, och i viss mån även de danska, lagarna ger ett (felaktigt) sken av ett förhållandevis egalitärt samhälle bestående av ekonomiskt och socialt jämlika bönder. I de norska medeltidslagarna råder det emellertid en skillnad mellan bönder och bönder: en odalbonde (hauldr/hǫldr eller óðalbornir menn) skiljer sig från andra bönder och står mellan en vanlig bonde och en länderman i rang, se GulL 200. En odalbonde har större rättigheter i och med full äganderätt till sin jord som gått genom flera släktled.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=