lagfäst kungamakt under högmedeltiden 90 i det medeltida Europa var all lag nedskriven.31 Därför ger lagarna inte heller någon fullständig bild av de rättsliga förhållandena i samhällena de tillkom i. Skrivna lagar under medeltiden tenderade dessutom behandla nya rättsregler mer utförligt än de återgav etablerad sedvanerätt.32 Rättsantropologisk forskning har gett exempel på att den juridiska kunskapen ofta kan vara stor bland gemene man i samhällen där rätten är muntligt traderad och med en aktiv folklig medverkan i de rättsliga förhandlingarna.Tanken att saker avrättslig betydelse skulle kungörasoch vara allmänt kända var central i det medeltida Norden. Rättssystemet hade under tidig medeltid en kollektivistisk karaktär och besluten på tingen var kollektiva handlingar. Som Alexandra Sanmark konstaterat, genom studier av de norska lagarna, var inslagen av kollektiv bestraffning och kollektivt straffansvar i rättssystemet omfattande under tidig medeltid men minskade successivt för att under 1200-talet helt försvinna.33 Det är viktigt att poängtera att kanonisk, och även romersk, rätt kan ha vunnit insteg i de nordiska länderna redan under den tid som lagen endast var muntligt traderad. Kulturell integration med kontinenten och lån från utländsk rätt förutsätter inte skriftlighet. Kodifieringen av lagarna kan först och främst betraktas som ett hjälpmedel, ett sätt att memorera lagarna, på samma sätt som muntlig memorering och referering av lagarna av lagmannen på tinget.34 (kap. 2, fotnot 18); Brink, ”The creation of a Scandinavian provincial law” (kap. 1, fotnot 104). 31 Reynolds, Kingdoms and communities in Western Europe, 900–1300 (kap. 1, fotnot 1), s. 15; Bartlett, The making of Europe (kap. 1, fotnot 10), s. 39. 32 Se Seip, ”Problemer og metode i norsk middelalderforskning” (kap. 1, fotnot 50), s. 65, 75; Tobiassen, ”Tronfølgelov og privilegiebrev” (kap. 1, fotnot 99), s. 223; Line, Kingship and state formation in Sweden, 1130–1290(kap. 1, fotnot 27), s. 152–153, 230. 33 Sanmark, ”The communal nature of the judicial systems in early medieval Norway” (kap. 2, fotnot 18), s. 37–50. Jmf Fenger, Fejde og mandebod (kap. 1, fotnot 85), s. 428 et passim; Sunde, Speculum legale (kap. 1, fotnot 7), s. 84. Acklamationen genom ”vapentak” (vápnatak) kan sägas vara ett uttryck för detta kollektivistiska rättssystem. Reynolds, Kingdoms and communities inWestern Europe, 900–1300(kap. 1, fotnot 1), s. 12–38 har lyft fram att varianter av detta kollektivistiska rättssystem var rådande i hela västra Europa på 1000-talet. 34 Det kan noteras att i fristatstidens Island var benämningen ”lagsagoman” (lǫgsǫgumaðr) och inte lagman (lǫgmaðr), se diskussionen om terminologin i Helgi Skúli Kjartansson, ”Law recital according to Old Icelandic law” (kap. 1, fotnot 115), s. 91. Imsen, Steinar, ”Law and justice in the realm of the king of Norway”, i Steinar Imsen (red.), Legislation and state formation. Norway and its neighbours in the Middle Ages, Oslo 2013, s. 20 framhåller likheten mellan isländska och svenska lagsagomän, vilka behandlats av bl.a. Larsson, Inger, ”The role of the Swedish lawman in the spread of lay literacy”, i Slavica Ranković
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=