lagfäst kungamakt under högmedeltiden 88 rättsböckerna innehåller många bestämmelser som kungamakt och kyrka är upphovsmän till.22 De medeltida nordiska lagarna var, med undantag av vissa stadgor och kyrkliga statuter, skrivna på folkspråken.23 Ett allmänt karaktärsdrag är deras berättande stil. Vad som regleras är i första hand våldsbrott, egendomsbrott, arvsrätt och bestämmelser rörande fast egendom och utnyttjandet av naturresurser. Både det faktum att de nordiska lagarna var skrivna på folkspråken, och de rättsområden de i första hand reglerade, visar att de var ämnade för praktisk tillämpning. Detta anser jag tydligt framkommer av att de till så stor del innehåller konfliktlösande rätt för lokalsamhället. Särskilt de äldre lagarna innehåller en mängd rättsliga exempel snarare än beskrev ett heltäckande rättssystem. De yngre lagarna är mer abstrakta till sin karaktär och innehållet i dem har tydligare och mer systematiskt blivit uppdelat efter olika rättsområden.24 Både den ökade abstraktionsgraden och den klarare systematiken bör förstås som ett resultat av ett större inslag av skriftlighet. Jag är benägen att betrakta de äldsta lagtexterna som närmast ett slags ”minnesanteckningar” i en primärt muntlig rättskultur. De yngre lagarna är däremot tillkomna i en miljö där skriften fått ökad betydelse och lagarna kommit att bli utformade samhälle som de beskriver. Eftersom de äldsta norska landskapslagarna var privat nedskrivning av officiellt gällande och reciterad rätt har Taranger 1926 hellre velat tala om ”folkelovbøker” än rättsböcker, en terminologi som emellertid fått ringa genomslag i senare litteratur. Jag brukar därför begreppet ”rättsbok” för vad Taranger, Absalon, ”De norske folkelovbøker (før 1263)”, Tidsskrift for Retsvidenskab39 1926, s. 183–211 kallar ”folkelovbok”. Senast har Sunde, Speculum legale (kap. 1, fotnot 7), s. 87 et passimbetonat att det kan vara lämpligt att tala om rättsböcker hellre än lagböcker för tidig medeltid liksom Sunde, Speculum legale (kap. 1, fotnot 7), s. 46 menar att det är mer adekvat att tala om rättsregler än lagregler. Se även för en nyare översikt med litteraturhänvisningar Strauch, Dieter, ”Rechtsbücher und Gesetzbücher im Norden (Laghman – Laghsaga – Lagh – Siðvæniæ)”, Zeitschrift der Savigny-Stiftung für Rechtsgeschichte. Germanistische Abteilung 130 (2013), s. 37–77. 22 Fenger, Fejde og mandebod(kap. 1, fotnot 85), s. 360; Andersen, Lærd ret og verdslig lovgivning (kap. 1, fotnot 24), s. 17 vänder sig mot rättsbokstänkandet. 23 Den kanske viktigaste studien av språket i de nordiska medeltidslagarna är Ståhle, Carl Ivar, Syntaktiska och stilistiska studier i fornnordiskt lagspråk, Stockholm 1958. Foote, Peter, ”Oral and literary tradition in early Scandinavian law: Aspects of a problem”, i Hans Bekker-Nielsen m.fl. (red.), Oral tradition literary tradition. A symposium, Odense 1977, s. 47–55 har uppmärksammat grundläggande stilistiska skillnader mellan de norska och isländska lagarna å ena sidan och de svenska å andra sidan som sannolikt hör samman med att de förra är influerade av fornengelsk rätt. 24 Särskilt Sunde, Speculum legale (kap. 1, fotnot 7), s. 23–24 har framhållit att ett abstrakt rättstänkande, med en mer utvecklad kategorisering av brott, ännu inte existerade under tidig medeltid och att det var influenser från romersk rätt som gav upphov till en systematisering i abstrakta kategorier.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=