lagfäst kungamakt under högmedeltiden 76 Det faktum att de nordiska länderna präglades av etnisk, kulturell, religiös och språklig samhörighet, men samtidigt var uppdelade i separata politiska enheter, gör regionen intressant för en komparativ studie. På sätt och vis kan en internordisk studie av den lagfästa kungamakten ses som en fallstudie av i vilken utsträckning politiska skillnader kan uppstå inom en i många avseenden homogen region. Det har i nordisk forskning funnits en tendens att betona likheterna mellan de nordiska länderna, inte minst när det gäller vikingatiden och medeltiden. Endast enstaka forskare har uppmärksammat att förhållandena mellan de nordiska länderna faktiskt skilde sig betydligt åt under medeltiden.127 Varken Gotland eller Island ingår i studien, trots att bägge öarna tillhörde det nordiska kulturområdet och det finns bevarat lagmaterial från dem. Gotland har exkluderats, eftersom ön endast hade en svag anknytning till det svenska riket. Mer fördjupade undersökningar av svenska kungamaktens förhållande till Gotland vore ett intressant ämne för en separat undersökning. Island hade inte alls hade någon formaliserad anknytning till det norska riket förrän år 1262/1264.128 Jag finner det problematiskt att inkludera områden med en mycket extensiv kunglig maktutövning och därmed helt andra förutsättningar för lagfäst kunglig makt. Dessutom har den norska kungamaktens förhållande till Island varit föremål för flera nyare omfattande studier.129 127 Kanske mest markant uttryckt hos Löfqvist, Karl-Erik, Om riddarväsen och frälse i nordisk medeltid. Studier rörande adelsståndets uppkomst och tidigare utformning, Lund 1935, s. 112et passimoch Sawyer, När Sverige blev Sverige (kap. 1, fotnot 27), s. 1. 128 Gotland kan bäst karaktäriseras som en ”bonderepublik”, se Blomkvist, The discovery of the Baltic (kap. 1, fotnot 31), s. 380. En viktig skillnad i GL är att böter normalt inte utgick till kungen, utan endast till målsäganden. Fenger, Romerret i Norden(kap. 1, fotnot 48), s. 75–76 har också konstaterat att GL saknar statsrättsliga bestämmelser och samma sak gäller principiellt för VStL. Island under ”fristatstiden” (þjóðveldisöld) 930–1262/1264 var en självständig republik och sedan ett norskt skattland (skattlǫnd) men ingen del av det egentliga norska riket. En bra introduktion till det medeltida Island ges i Byock, Viking age Iceland (kap. 1, fotnot 42) och en översikt av de medeltida isländska lagarna ges bl.a. av Ólafur Lárusson, Lov og ting. Islands forfatning og lover i fristatstiden, Bergen 1960, SteinWilkeshuis, Martina, ”Laws in medieval Iceland”, Journal of Medieval History12 1986, s. 37– 53 och Sigurður Líndahl, ”Law and legislation in the Icelandic Commonwealth”, Scandinavian Studies in Law37 1993, s. 53–92. 129 Boulhosa, Patricia Pires, Icelanders and the kings of Norway. Mediaeval sagas and legal texts, Leiden 2005 har ingående studerat islänningarnas relation till den norska kungamakten utifrån både rättsliga texter och sagalitteraturen. Sigríður Beck, I kungens frånvaro. Formeringen av en isländsk aristokrati 1281–1387, Göteborg 2011 har belyst uppkomsten av en tjänstearistokrati på Island, som införlivandet av Island i den norske kungens välde gav upphov till. Det politiska förhållandet mellan den norska kungamakten och de olika skattländerna,
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=