kapitel 1 • från kungamakt till statsmakt 63 starkare och i vilken utsträckning det är det växande kungliga inflytandet på lagarna som får dem att starkare framhäva kungliga maktanspråk.106 Över tid ökade komplexiteten i samhället. Det fordrade en mer omfattande och detaljrik lagstiftning. Bestämmelserna i lagarna som reglerar kungamaktens befogenheter, uppgifter och resurser blir fler och mer detaljerade. Därmed kan det skenbart framstå som om kungens makt ökar. Fler bestämmelser behöver emellertid inte med nödvändighet innebära utökad makt; de kan även vara en följd av att kungamaktens befogenheter, uppgifter och resurser regleras i större detalj. Kungamakten introducerade också nya brott, som till exempel smuggling, i samband med att den blev starkare och kunde införa skatter, tullar och andra regleringar. Generellt kan reglerna förväntas vara mer detaljerade inom områden där den kungliga makten var omtvistad. Detta medför en risk att vi får oproportionerligt mycket information om just kontroversiella kungliga befogenheter och uppgifter. Samtidigt är sådan kunglig makt som var omtvistad av större intresse vid studiet av maktrelationen mellan kungen och andra politiska aktörer. I boken kommer jag inte, i de flesta hänseenden, göra någon åtskillnad mellan civilrätt, straffrätt och konstitutionell rätt, eftersom en sådan uppdelning ännu under högmedeltiden inte vunnit större insteg i nordisk rätt. De begränsademöjligheterna att, i de flesta fall, avgöra ålder och ursprung på enskilda lagbestämmelser komplicerar studiet av förändringar över tid. Bestämmelser som behandlar kungen och det kungliga ämbetet är tillkomna i skiftande politiska situationer under inflytande av olika aktörer och intressegrupperingar. Oftast känner vi inte till mycket om processen bakom lagarnas tillkomst (se dock bilaga 3, s. 426–436, för exempel på motsatsen). Det är därför sällan möjligt att med säkerhet fastställa vems ”politiska röst” en bestämmelse i en lag ger uttryck för (se kapitel 2). I en och samma lag kan några bestämmelser vara tillkomna för att begränsa kungamakten och andra för att stärka kungliga maktanspråk. Det är därför endast med betydande reservation som jag tillskriver någon specifik politisk aktör en lag eller en enskild lagbestämmelse. I de flesta fall är det svårt att avgöra huruvida ett specifikt lagbud är tillkommet på initiativ av kungamakten. Sannolikheten för att så är fallet är generellt större i lagar som är kungligt stadfästa eller på annat sätt sanktionerade. Det innebär dock inte att många lagbud i dem även 106 Här vill jag, liksom Reynolds, Kingdoms and communities inWestern Europe, 900–1300(kap. 1, fotnot 1), s. 20, dock framhålla att många forskare, inte minst Ullmann, Principles of government and politics in theMiddle Ages (kap. 1, fotnot 6), s. 123–124, sannolikt har överdrivit skillnaden mellan folklig rätt (ty. Volksrecht) och kunglig rätt (ty. Königsrecht).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=