lagfäst kungamakt under högmedeltiden 62 ning till om kungamakten i verkligheten var svag eller stark i de nordiska länderna under medeltiden (se dock vidare kapitel 7). För mig är lagregleringen av olika kungliga befogenheter och uppgifter i första hand att betrakta som uttryck för en institutionalisering av redan rådande maktförhållanden. Endast i undantagsfall torde lagfästningen i sig ha skapat ett nytt maktförhållande. Jag betraktar, likt till exempel Stefan Brink, inte varje lag som ett uttryck för det aktuella maktförhållandet mellan kungen och befolkningen i respektive lagsaga vid tiden för lagens tillkomst. Härvidlag skiljer jag mig från många nu verksamma forskare, som till exempel Thomas Lindkvist.104 Det är samtidigt viktigt att framhålla att även om det i de flesta fall är svårt att säkert avgöra vilka som var upphovsmän till lagarna har det begränsad betydelse för min undersökning. Min fokus på just den lagfästa kungamakten innebär att intresset är riktat mot innehållet i lagarna snarare än mot vem som utformat och bestämt detta innehåll. Jag betraktar inte lagen som i första rummet en normativ institution utan ser den i minst lika hög grad som en avspegling av den allmänna samhällsutvecklingen. Likväl är det fråga om en växelverkan: lagen som ideologisk drivkraft påverkade samhällsutvecklingen på samma gång som samhällsutvecklingen ledde till förändringar av lagen. Var tyngdpunkten i denna växelverkan låg, något som lagarna själva inte kan besvara, förändrade sig över tid och rum. Parallellt med en tilltagande centralisering och institutionalisering av både kunglig och kyrklig maktutövning ägde närmast revolutionerande förändringar av rättssystemet rum i Europa under 1100- och 1200-talen.105 I och med att kungamakten fick större möjligheter att diktera innehållet i lagarna, en process som jag studerar i kapitel 3, ändrade lagmaterialet karaktär. I de äldre lagarna kan den lagfästa kungliga makten förstås mer som uttryck för vad andra aktörer önskade av kungamakten medan i de yngre lagarna kan den förstås mer som uttryck för kungamaktens egna anspråk. Det gör det svårt att avgöra i vilken utsträckning kungamakten verkligen blivit 104 Explicit motsatt ståndpunkt framförs av Lindkvist, ”Law and the making of the state in medieval Sweden” (kap. 1, fotnot 23), s. 213. Brink, Stefan, ”The creation of a Scandinavian provincial law: how was it done?”, Historical Research86 2013, s. 432–442 har däremot med emfas framhållit att lagarna inte enbart speglar den tid som de blev skriftfästa i den form vi har dem bevarade. Även Andersen, Lærd ret og verdslig lovgivning (kap. 1, fotnot 24), s. 21, som betonat inslaget av aktiv lagstiftningsprocess, menar att alla bestämmelser i landskapslagarna inte längre behövde ha varit aktuella när de skrevs ned. 105 Se t.ex. Reynolds, Kingdoms and communities inWestern Europe, 900–1300(kap. 1, fotnot 1), s. 37, 39; Andersen, Lærd ret og verdslig lovgivning (kap. 1, fotnot 24), s. 53.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=