lagfäst kungamakt under högmedeltiden 58 Samtidigt innebar den tilltagande ekonomiska och sociala stratifieringen att böndernas ekonomiska resurser i form av egen jord minskade.91 Maktförhållandet mellan kung, kyrka och tingsmenighet – liksom mellan stormän och bönder – tog sig olika uttryck i de tre nordiska rikena och förändrades dessutom över tid.92 I sina huvuddrag är de internordiska skillnaderna i social struktur väl kända. Som tidigare nämnts var Danmark mest socialt stratifierat, medan kungamakten var mest centraliserad i Norge, samtidigt som kyrkan där disponerade över en större andel av de ekonomiska resurserna än i grannländerna. Sverige skilde ut sig genom en förhållandevis stark ställning för bönderna och genom att både kung och kyrka hade en svagare ställning gentemot lokalsamhället.93 91 Detta har blivit framhållet av t.ex. Christensen, ”En feudal periode i dansk middelalder?” (kap. 1, fotnot 24), s. 52; Christensen, Kongemagt og aristokrati (kap. 1, fotnot 24), s. 113– 118; Steen, Sverre, ”Tronfølgeloven av 1163 og konungstekja i hundreåret etter”, [norsk] Historisk tidsskrift 35 1949–1951, s. 47–48; Åqvist, Kungen och rätten (kap. 1, fotnot 7), s. 250–251; Venge, Mikael, Dansk skattehistorie 1. Danmarks skatter i middelalderen indtil 1340, Köpenhamn 2002, s. 187–188; Helle, ”Towards nationally organised systems of government” (kap. 1, fotnot 48), s. 345, 350; Bøgh, Anders, ”’Bundones regis’. Selvejerbøndernes antal og funktioner – især i senmiddelalderen”, i Agnes S. Arnórsdóttir m.fl. (red.), Konge, kirke og samfund. De to øvrighedsmagter i senmiddelalder, Århus 2007, s. 117–149; Bagge, From Viking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 121 et passim. 92 Danmark upphörde att existera som ett suveränt rike 1332–1340. Skåne hamnade under den svenske kungen, medan Själland, Jylland och Fyn stod under grevlig förvaltning. Först under kung Valdemar IVAtterdag (1340–1375) återuppstod det danska riket; det återfick sitt forna territorium och därtill erövrades Gotland år 1361. 93 Dessa internordiska skillnader framträder bl.a. av jordägandeförhållandena, se fig. 11 och tabell 13. Uppgifterna om jordägandeförhållandena i de tre nordiska länderna härrör huvudsakligen från tiden runt reformationen och senare men skillnaderna mellan länderna brukar anses representativa även för högmedeltida del, se t.ex. Orrman, Eljas, ”The condition of the rural population”, i Knut Helle (red.), The Cambridge History of Scandinavia 1. Prehistory to 1520, Cambridge 2003, s. 581–610. Angående jordägandets fördelning, se för dansk del Porsmose, Erland, ”Middelalder o. 1000–1536”, i Claus Bjørn (red.), Det danske landbrugs historie, 1, Oldtid og middelalder, Odense 1988; Poulsen, Bjørn, Land – by – marked. To økonomiske landskaber i 1400-tallets Slesvig, Flensborg 1988; Hybel, Nils & Poulsen, Bjørn, The Danish resources c. 1000–1550. Growth and recession, Leiden 2007; Rasmussen, Carsten Porskrog, ”Jordbesiddelse og magt lokalt og regionalt: En undersøgelse af besiddelsesforholdene i Midtjylland ved middelalderens slutning”, i Agnes S. Arnórsdóttir m.fl. (red.), Konge, kirke og samfund. De to øvrighedsmagter i dansk senmiddelalder, Århus 2007, s. 73–116, för norsk del Bjørkvik, Halvard & Holmsen, Andreas, Kven åtte jorda i den gamle leilendingstida? Fordelinga av jordeigendomen i Noreg i 1661, Trondheim 1978, och Hagen, Rolf M., m.fl., Norsk historisk atlas, Oslo 1980, och för svensk del Larsson, Lars-Olof, ”Jordägofördelningen i Sverige under Gustav Vasas regering”, Scandia 51 1985, s. 61–90, Ferm, Olle, ”Frälsejordens fördelning och omfattning vid mitten av 1500-talet”, [svensk] Historisk tidskrift 107 1987, s. 204–213 och Berg, Johan, Gods och landskap. Jordägande, bebyggelse och samhälle i Östergötland 1000–1562, Stockholm 2003.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=