kapitel 1 • från kungamakt till statsmakt 55 det bygger på svag till obefintlig empirisk grund.83 Tesen om ”redskapskungadömet” bidrar inte heller till att förklara slitningar mellan kung och kyrkaellermellan kung ochstormän. Nyare forskning, representerad av bland andra Sverre Bagge, har framhållit att politiska nätverk – som omfattade personer från olika socioekonomiska grupper – bildade underlaget för de politiska fraktionerna.84 I likhet med Sverre Bagge betraktar jag inte eventuella motsättningar mellan socioekonomiska grupper som den givna grunden till skapandet av de politiska fraktionerna. I tidigare forskning har det varit vanligast att betrakta kung, kyrka, stormänoch/eller bönder som primära aktörer.85 Jag använder istället begreppen kung, kyrka och tingsmenighet. Genom att tala om tingsmenighet, och inte 83 Kritiken mot tesen om ”redskapskungadömet”, inspirerad av ett institutionellt perspektiv, presenteras i Helle, Handbok i Norges historie 3 (kap. 1, fotnot 23), s. 27–41, 158–162 och där anförd litteratur och har vidareutvecklats i Helle, Knut, ”Nye og gamle standpunkter på det norske middelaldersamfunnet”, Heimen 17 1977: 507–522, Helle, Knut, ”Norway in the high Middle Ages”, Scandinavian Journal of History 6 1979, s. 161–189, och Helle, Knut, ”Norway in the High Middle Ages: recent views on the structure of society”, Scandinavian Journal of History 6 1981, s. 161–189, delvis i polemik med Lunden, Kåre, Norges historie 3.Norge under Sverreætten: 1177–1319, Oslo 1976, Lunden, ”Det norske kongedømet i mellomalderen (ca. 1150–1319)” (kap. 1, fotnot 82), Lunden, Kåre, ”Hovudsynspunkt på mellomaldersamfunnet”, Heimen 18 1979, s. 41–53, och Lunden, Kåre, ”Views and nonviews on medieval Norway”, Scandinavian Journal of History 7 1982, s. 165–171. Enligt Seip, ”Problemer og metode i norsk middelalderforskning” (kap. 1, fotnot 50), s. 127 och Johnsen, Fra ættesamfunn til statssamfunn(kap. 1, fotnot 6), s. 218 hade bönderna istället intresse av en stark kungamakt som ett skydd mot övergrepp från stormän. Bagge, From Viking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 372 menar att utbyggnaden av ett kungligt kontrollerat rättssystem sannolikt låg i böndernas intresse och kan ha stötts av dem men menar samtidigt att vissa forskare (dvs. Seip, Johnsen och möjligen även Helle) har tenderat att överdriva detta alltför mycket. 84 Bagge, ”Borgerkrig og statsutvikling i Norge i middelalderen” (kap. 1, fotnot 23), s. 145– 197, Bagge, Sverre, ”Det politiske menneske og det førstatlige samfunn”, [norsk] Historisk tidsskrift 68 1989, s. 129–147, och Bagge, Sverre, ”The structure of the political factions in the internal struggles of the Scandinavian countries during the High Middle Ages”, Scandinavian Journal of History 241999, s. 299–320. Redan Lunden, Norges historie 3 (kap. 1, fotnot 83), s. 14–138, trots en marxistisk grundsyn, framhöll betydelsen av lösligt organiserade nätverk byggda på släktband för skapandet av politiska fraktioner. Denna fokus på lösligt organiserade nätverk står i kontrast till synen på fraktionerna som fasta politiska partier presenterad bl.a. i Holmsen, Norges historie (kap. 1, fotnot 38), s. 188–250. 85 T.ex. Drar, Konungens herravälde såsom rättvisans, fridens och frihetens beskydd (kap. 1, fotnot 6), s. 4 och Sjöholm, Elsa, Sveriges medeltidslagar. Europeisk rättstradition i politisk omvandling, Stockholm 1988, s. 236 har, för svensk del, talat om lagsagan, kyrkan och statsmakten som de primära aktörerna. För dansk del vill Fenger, Ole, Fejde og mandebod. Studier over slægtsansvaret i germansk og gammeldansk ret, Köpenhamn 1971, Riis, Les Institutions politiques centrales du Danemark 1100–1332(kap. 1, fotnot 24) och Hybel, Danmark i Europa 750–1300(kap. 1, fotnot 34) tala om kung, kyrka och världsliga stormän som de politiska aktörerna och tillmäter bönderna ringa betydelse. Blom, Kongemakt og privilegier i Norge inntil 1387 (kap.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=