lagfäst kungamakt under högmedeltiden 54 utom i tid och rum.81 Resonemanget om maktresurser och politiska aktörer är avsett att ge en maktpolitisk kontextuell bakgrund för undersökningen och inte ämnat att brukas som analytiska kategorier. Det bör göras en åtskillnad mellan en absolut och en relativ ökning av maktresurser för en aktör.Enabsolutökning är resultatet aventillväxt av den totala mängden maktresurser i samhället. En relativ ökning av makt innebär att en aktör ökat sina maktresurser i förhållande till andra aktörer. Konkurrens om såväl fördelningen av nya maktresurser som omfördelningen av redan existerande maktresurser tenderar att skapa ett politiskt kraftfält. En sådan konkurrens ommaktresurser kan bidra till en tydligare uppdelning av rätten till olika befogenheter och resurser och till exempel resultera i en lagreglering av detta. I bok berör jag på olika sätt vad som kan betraktas som både en relativ och en absolut förändring i tillgången till maktresurser för kungamakten och andra aktörer. Möjligheterna att utifrån lagmaterialet utläsa i vilken grad det är en relativ respektive absolut förändring är dock många gånger begränsade och uppdelningen är därför mer att betrakta som en referenspunkt. Synen på hur det politiska kraftfältet gestaltade sig är beroende av historieuppfattning. Med en marxistisk historiesyn föreligger en grundläggande intressemotsättning mellan ”producerande” grupper som bönder och ”ickeproducerande” grupper som kung, kyrka och stormän. I studiet av den medeltida kungamakten har det marxistiska perspektivet utvecklats av norska historiker till tesen om ”redskapskungadömet”. Med detta synsätt är kungen ett redskap för stormän och kyrka för att kontrollera och exploatera befolkningen.82 Bland andra Jens Arup Seip (1905–1992) och Knut Helle har riktat skarp kritik mot tesen om ”redskapskungadömet” genom att påvisa att 81 Diskussionen om hur maktresursfördelningen såg ut mellan olika sociala grupper och hur den förändrade sig över tid har, särskilt för norsk del, varit tämligen omfattande och ska inte återges här. En bra översikt ges av Helle, Konge og gode menn i norsk riksstyrning, ca. 1150–1319 (kap. 1, fotnot 23), s. 11–15, 559–573 och Moseng, Ole Georg, Norsk historie. 1, 750–1537, Oslo 1999, s. 217–221 och där anförd litteratur. 82 Denna tanke kommer allra tydligast till uttryck hos Holmsen, Norges historie (kap. 1, fotnot 38), s. 252–261. En liknande förklaring ges även i Lunden, Kåre, ”Det norske kongedømet i mellomalderen (ca. 1150–1319). Funksjon – makt – legitimitet”, i Rune Slagstad (red.), Om staten, Oslo 1978, s. 41. En allmän historiografisk översikt av tesen om ”redskapskungadömet” ges i Dahl, Ottar, Norsk historieforskning i 19. og 20. århundre, Oslo 1959, och Bagge, Sverre, ”Udsigt og innhogg. 150 års forskning om eldre norsk historie”, [norsk] Historisk tidsskrift 75 1996, s. 37–77. Lika tydliga ståndpunkter kring karaktären och utvecklingen av den medeltida kungamakten finns inte för dansk och svensk del, något som beror på att samma intresse inte ägnats åt politisk medeltidshistoria där.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=