lagfäst kungamakt under högmedeltiden 52 våld, i sig ett på många sätt problematiskt kriterium för statsmakt, studeras och konkretiseras kungamaktens omvandling till statsmakt i boken främst utifrån de processuella begreppencentralisering, institutionalisering, hierarkisering och territorialisering. I forskningen har just dessa fyra processer ofta ansetts karaktärisera den medeltida statsbildningsprocessen. centralisering. Med centralisering avses en process mot starkare riksenighet, där den politiska makten överförs från lokala aktörer och institutioner till sådana verksamma på riksnivå. Centralisering innebär vidare att resurserna i större utsträckning koncentreras. Ökad centralisering ger upphov till större likformighet och resulterar därmed i mindre utrymme för lokala variationer. För vår del innebär det till exempel att beslutskompetensen i allt fler frågor överförs från de enskilda landskapen/lagsagorna till riksmöten och kungamakt. Som ett operationellt begrepp avser centralisering i denna undersökning att olika politiska och rättsliga befogenheter och resurser överförs till eller knyts starkare till kungamakten. institutionalisering. Med institutionalisering avses en process där maktutövningen får stabilare former och där permanensen ökar. Genom maktens institutionalisering blir de politiska och juridiska spelreglerna tydligare och mer förutsägbara. Ett uttryck för institutionalisering är att rutiner blir lagfästa. Institutionaliseringen av makt ger upphov till fasta politiska institutioner med en bestämd sammansättning och ett klart definierat kompetensområde. Den tilltagande institutionaliseringen underlättade framväxten av stabilare politiska förhållanden med fasta strukturer som var mindre personberoende. hierarkisering. Med hierarkisering avses en process där makten över olika beslutsområden blir tydligare uppdelad inom ramen för en klarare beslutsordning där enmaktstruktur är överordnad en annan.78 En mer komplex organisation, med flera olika skikt, framträder. Det är viktigt att göra en åtskillnad mellan kungamaktens hierarkisering som organisation och samhällets allmänna hierarkisering. Den sistnämnda processen utmärks av en till en fokus på en linjär utveckling från en typ av samhälle till ett annat. Som Cheyette, Fredric L., ”Some reflections on violence, reconciliation and the ‘feudal revolution’”, i Piotr Górecki & Warren C. Brown (red.), Conflict in medieval Europe. Changing perspectives on society and culture, Aldershot 2003, s. 244–245 varnat för kan detta dra bort uppmärksamheten från förekomsten av alternativa samhällsystem. 78 Motsatsen till hierarki är heterarki, vilket innebär att flera maktstrukturer existerar parallellt utan att den ena är överordnad den andra, ett begrepp som diskuteras utförligt i Crumley, Carole L., ”Heterarchy and the analysis of complex societies”, Archeological Papers of the American Anthropological Association6 1995, s. 1–5.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=