kapitel 1 • från kungamakt till statsmakt 51 De danska, norska och svenska rikena upplevde inre väpnade konflikter mellan olika politiska fraktioner och tronpretendenter under 1100- och 1200talen.75 Sverre Bagge betraktar dessa konflikter som ett övergångsskede från ett förstatligt samhälle, som tillät privat våldsanvändning och saknade ett centraliserat politiskt system, till ett statligt samhälle med större kunglig kontroll av våldsanvändningen och ett mer centraliserat politiskt system. Konflikterna resulterade i att oppositionella politiska fraktioner blev underkuvade, och gav upphov till en konsolidering av den kungliga makten.76 Inbördeskrigen fick emellertid olika långsiktiga sekundärverkningar, som varierade mellan de nordiska länderna beroende på de olika utfallen av konflikterna. Gemensamt för de nordiska länderna är dock en militär professionalisering och en större inrikespolitisk stabilitet, liksom tilltagande centralisering och hierarkisering av makt och resurser. En ökad kunglig ensamrätt till det legitima våldet var möjligen en sekundär och måhända oavsiktlig konsekvens av konsolideringen av den kungliga makten. Det är värt att ha i åtanke att de flesta historiker, fram till nyligen, regelmässigt uttryckligen eller underförstått utgått från nationalstaten som det givna politiska slutmålet. Ett sådant statsevolutionärt tänkande har knappast bidragit till förståelsen av det medeltida samhället utifrån dess egna premisser.77 Istället för att lägga för mycket fokus just på bruket av legitimt 75 Helle, Handbok i Norges historie 3 (kap. 1, fotnot 23), s. 37–57, 69–73, 94–102. 76 Bagge, From Viking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 63. Det är viktigt att poängtera att begreppsparet ”förstatligt” och ”statligt” för Bagge är idealtyper, något som särskilt framhållits av Helle, ”Den primitivistiske vendingen i norsk historisk middelalderforskning” (kap. 1, fotnot 40), s. 596, 604. Se Blomkvist, The discovery of the Baltic (kap. 1, fotnot 31), s. 265 för en schematisk uppställning av karaktäristika för ett ”förstatligt” respektive ”statligt” samhälle hos Bagge, ”Borgerkrig og statsutvikling i Norge i middelalderen” (kap. 1, fotnot 23). Johnsen, Fra ættesamfunn til statssamfunn(kap. 1, fotnot 6) kan delvis sägas ha föregripit Bagge, ”Borgerkrig og statsutvikling i Norge i middelalderen” (kap. 1, fotnot 23) beträffande tanken om övergången från ett förstatligt till ett statligt samhälle under medeltiden och talar om inbördeskrigen som ”Ættesamfunnets dødskamp”. Helle, ”Den primitivistiske vendingen inorsk historiskmiddelalderforskning” (kap. 1, fotnot 40), s. 609 varnar för att det finns en viss risk att underskatta ”statliga” tendenser i den period som forskarna a priori betraktar som förstatlig och omvänt att ”förstatliga” tendenser underskattas i den period som forskaren uppfattar som statlig. 77 Den statsevolutionära traditionen befinner sig numera på reträtt, ett resultat av pågående samhällsförändringar som den europeiska integrationen, den fortlöpande globaliseringen och fokus på regioner istället för på stater. Risken för anakronistiska tolkningar är uppenbar i den forskning som haft som utgångspunkt att medeltida makthavare haft nationalstaten som mål för sitt handlande. En sådan evolutionär historieuppfattning leder också Processuella förändringar i utvecklingen av statsmakt
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=