kapitel 1 • från kungamakt till statsmakt 45 heter och ett mindre resursuttag än i de mer centrala delarna av riket.51 Detta innebar att en medeltida kung ofta utövade olika typer av herravälde över skilda delar av sitt rike. Den kungliga maktutövningen, oavsett om den var extensiv eller intensiv, kunde antingen varadirekt eller delegerad. Med kungens direkta makt avses de beslut som kungen fattade personligen, med eller utan rådgivare, och med kungens delegerade makt avses de beslut som fattades av personer som kungen bemyndigat att utöva makt på hans vägnar. Den direkta kungliga maktutövningen minskade, relativt sett, i takt med att kungens samhälleliga funktioner och befogenheter ökade. Tillsammans skapade kungens direkta och delegerade maktutövning, med betoning på det senare, vad vi kan benämna kungamakten. Kungamakten utgjorde på samma gång ett ämbete, en institution (kronan) och en person (kungen). Vad som avses framträder inte alltid klart i de medeltida nordiska lagarna; någon skarpare åtskillnad är knappast heller att förvänta i de äldre lagarna när institutionen ännu var bunden till kungen som person. Dessa distinktioner kommer enbart emellanåt att användas i boken. Medan det många gånger framgår av bestämmelserna i lagarna om det rör sig om direkt eller delegerad kungamakt, är det mer problematiskt med åtskillnaden mellan extensiv och intensiv kunglig maktutövning. När det gäller den lagfästa kungamakten framträder hur pass extensiv respektive intensiv den är framförallt av hur omfattande befogenheter och uppgifter kungen har i de olika lagsagorna. Distinktionerna är av betydelse för studien, eftersom en omfattande delegerad maktutövning kan betraktas som uttryck för en mer institutionaliserad kungamakt och en intensiv maktutövning över flera delar av riket pekar på en mer centraliserad och territorialiserad kungamakt. I det medeltida Norden fanns det inget statsbegrepp.52 De närmaste begreppsliga motsvarigheterna var ríki ochveldi, beteckningar för herradöme och myndighet i bredare bemärkelse.53 Det faktum att det talades såväl om 51 För kontinentaleuropeisk del har t.ex. Gouron, André, ”Royal ordonnances in medieval France”, i Antonio Padoa-Schioppa (red.), Legislation and justice, Oxford 1997, s. 60 framhållit att under 1100- och 1200-talen hade franska kungar sällan tillräckliga maktresurser för att kunna härska över hela riket. 52 I medeltida språkbruk existerade inget begrepp som direkt motsvarar ”stat”, se Line, Kingship and state formation in Sweden, 1130–1290(kap. 1, fotnot 27), s. 13–14. 53 Den äldsta utredningen av detta jag kunnat finna är Bull, Edv[ard], Leding. Militær- og finansforfatning i Norge i ældre tid, Kristiania & Köpenhamn 1920, s. 7. Existensen av stater och statsmakt under medeltiden
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=