lagfäst kungamakt under högmedeltiden 442 antogs i Bergen den 22 januari 1276. När den blev antagen i de tre andra städer – Nidaros, Oslo och Tønsberg – somockså utgjorde självständiga rättsenheter är okänt. Större delen av Magnus Lagabøters bylov är identisk med Magnus Lagabøters landslov och endast där särskilda rättsregler är behövliga med hänsyn till stadslivet skiljer sig de två lagverken åt. Stadslagen har samma tydliga struktur som landslagen men är något kortare och innehåller av naturliga skäl inte alla de lagbud som hör landsbygden och agrarsamhället till. I gengäld innehåller den särskilda bestämmelser som reglerar ordningen och kommersen i städerna och deras administration och rättskipning. Magnus Lagabøters bylov innehåller också många olika bestämmelser avseende handel och regler rörande förhållandena ombord på handelsskepp. Det är värt att notera att stadslagen över lag ger städernas borgerskap en något starkare ställning gentemot kungamakten än landslagen ger tingsmenigheterna på landsbygden. Hirdskråenblev utformad mellan åren 1273 och 1277 och var en revision av en äldre, inte bevarad, hirdlag. Hirdskråeninnehåller lagstiftning – både äldre bestämmelser och nyare regleringar – avseende den kungliga administrationen och kungens edsvurna män. Till skillnad från landslagen och stadslagen gällde Hirdskråen även utanför Norge för dem som var kungens edsvurna män. Även om bestämmelserna i Hirdskråenfrämst rör förhållandet mellan hirdmedlemmarna och deras rättigheter och skyldigheter gentemot kungen kan Hirdskråen även betraktas som en slags förvaltningslag. Den reglerar ganska ingående hur kungamaktens olika tjänstemän och administrativa funktioner ska fungera och avlönas. Många av kungamaktens skyldigheter, och framförallt skyldigheterna för kungens ämbetsmän, regleras i Hirdskråen istället för i landslagen och stadslagen. Lagbuden i Hirdskråenstår i överenstämmelse med dem i landslagen och stadslagen och utgör sålunda en komplettering till dem. hirdskråen
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=