lagfäst kungamakt under högmedeltiden 430 stödde sig på den nyare kristenrättenGullfjær, utarbetad av ärkebiskop Øystein Erlendsson (1161–1188).20 Frostatingsloven, som den är bevarad, är således i huvudsak en sammansmältning avGrágás ochGullfjær.21 Merparten av det rättsliga innehållet är hämtat frånGrágás som denna förelåg senast vid mitten av 1100-talet, dock oklart exakt hur mycket.22 Då fragment av Frostatingsloven existerar från 1220–1225 torde den slutgiltiga kodifieringen senast ha skett just vid början av 1200-talet. Tillsammans indikerar de tillgängliga uppgifterna omFrostatingslovens tillkomsthistoria att de olika lagbuden blivit skriftfästa mellan 1040-talet och tidigt 1200-tal. Det är emellertid få bestämmelser, främst sådana rörande kyrkliga frågor, som direkt går att mer exakt datera.23 Inledningen till Frostatingslovenbestår av den stora retterbot som Håkon Håkonsson utfärdade år 1260 och är egentligen inte en del av lagen.24 Från och med den fjärde balken består lagen sannolikt primärt av gamla bestämmelser frånGrágás med undantag för avslutningen av femte balken, som utgörs av fridslagstiftningen av Magnus Erlingsson från 1160-talet.25 Lagbuden har till stor del en arkaisk prägel; spåren efter den muntliga föredragningen 20 Ss, kap. 117. Sannolikt är det också Grágás som det hänvisas till i HsH, kap. 94, i beskrivningen av riksmötet år 1223. Gullfjær har sannolikt tillkommit 1163–1180 enligt analysen av Taranger, ”De norske folkelovbøker (før 1263)” (kap. 2, fotnot 14), s. 4–26. 21 Vilka lagbud som härrör frånGullfjær är osäkert. I FrostL I: 3 finns en direkt hänvisning till ett lagbud om beteende på lagtinget, påbjudet av ärkebiskop Øystein Erlendsson (1161–1188). Den härrör således från andra halvan av 1100-talet. Gunnes 1974: 115–117 har ingående argumenterat för att bestämmelserna om mened i FrostL II: 16 också har ärkebiskop Øystein Erlendsson som upphovsman. Bestämmelser som går att hänföra till Gullfjær är enligt Taranger, ”De norske folkelovbøker (før 1263)” (kap. 2, fotnot 14), s. 10 från: FrostL II: 3, 10, 20–21, 26, 40, 44–45, III: 2, 10, 17–22, 24. 22 Hagland & Sandnes, ”Om lova og lagdømmet” (kap. 2, fotnot 54), s. xxx. Med är endast FrostL Inl., I: 3, II: 3, 16, 26, III: 17, IX: 18, V: 44–46, VIII: 15, XIV: 6 sommed säkerhet är tillägg från efter år 1150. Taranger, ”De norske folkelovbøker (før 1263)” (kap. 2, fotnot 14), s. 31 menar att FrostL, som vi har den bevarad, är starkt avhängig av den gamla Grágás. 23 Exempel på sådana är bestämmelserna i Frost II: 3att en kvinna i nödfall kan döpa sitt eget barn, som i lagen hänförs till påbud av ärkebiskop Jon Birgersson (1153–1157) och bestämmelserna i FrostLIII: 17 om utvidgad testamentsrätt till kyrkan sägs i lagen härröra från riksmötet år 1152/1153. Påve Alexander III (1152–1181) anförs som upphovsmannen till reglerna i FrostL II: 26 rörande bestämmelser om sillfiske på helgdagar. De senare bestämmelserna härrör från ett odaterat påvebrev som är översatt till modern norska av Vandvik, Eirik (utg.), Latinske dokument til norsk historie fram til år 1204, Oslo 1959, s. 70–73. Enligt HsH, kap. 255, var det emellertid först den påvliga legaten kardinal Vilhelm av Sabina som år 1247 gav detta tillstånd till sillfiske. 24 Retterboten från 1260 består av FrostL Inl.: 1–13. Däremot är FrostL Inl.: 14–24 av delvis annan karaktär och möjligen något äldre kompletteringar till FrostL. FrostL Inl.: 25 markerar övergången till själva FrostL. 25 Magnus Erlingssons fridslagstiftning utgörs av GulL 32 och FrostL V: 44–46.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=