bilaga 3 • landskapslagarnas tillkomstprocess 429 Gulatingsloven, åtminstone inte i dess helhet, inte blivit skriftfäst ännu vid mitten av 1000-talet. Däremot torde den ha blivit det ganska kort därefter medan Atles muntliga lagföredragning ännu var i färskt minne.13 I kapitel 148 av Gulatingsloven finner vi explicita hänvisningar till retterbøter som Magnus den Gode (1039–1047) och Håkon Magnusson Toresfostre (1093– 1094) utfärdade. De yngsta bestämmelserna i Gulatingsloven, i kapitel 316– 319, hänförs till lagmannen Bjarne Mårdsson, verksam cirka år 1200. Bruket avþuär typiskt i Gulatingslovenoch härrör från lagmannens muntliga tilltal.14 Lagmannen talar i lagtexten inte sällan i första person.15 Den varierande förekomsten av nu-sättningar i Gulatingsloven ger möjligen en fingervisning om åldern på de olika delarna av lagen. De är vanligare i de äldre delarna (det vill säga i Olav-texten). Detta innebär dock inte nödvändigtvis att lagen tillkom efter dessa tillägg, eftersom hänvisningen kan ha blivit införd i senare redaktioner av lagen. I Olav-texten avGulatingsloveninleds ofta varje nytt kapitel med ett hypotetiskt Nuoch underavdelningar med Enef. Ikristenrätten förekommer de i relativt ringa grad och inte alls i Bjarne Mårdssons nya bestämmelser om frändeböter.16 frostatingsloven. Absalon Taranger har framhållit att det fanns två versioner av Frostatingsloven, i likhet med Olav- och Magnus-texten i Gulatingsloven.17 Magnus den Gode (1039–1047) ska enligt sagatraditionen, med lärda män från lagsagan, ha låtit redigera och för första gången kodifiera Frostatingsloveni den lagbok som blev känd somGrágás.18 När det talas om Frostoþings bóc, bóc vár eller ”den gamla lagboken” är det nästan säkert Grágás som åsyftas.19 I konflikten omkyrkans politiska ställning omkring år 1190 mellan kung Sverre Sigurdsson (1177–1202) och ärkebiskop Eirik Ivarsson (1188–1206) åberopade kungen den gamla Grágás, medan ärkebiskopen skriftfästa lagen företräde framför den muntligt memorerade på Island. Detta framgår indirekt av bestämmelsen i Gg 463 om att lagboken hos biskopen i Skálholt har företräde framför lagboken hos biskopen i Hólar ifall de har olika ordalydelse. 13 Taranger, ”De norske folkelovbøker (før 1263)” (kap. 2, fotnot 21), s. 190–192. 14 GulL 36, 40, 43, 46, 161, 207, 298, 302. 15 GulL 9, 23–24, 70, 87, 160, 220, 237. 16 Bruket avþútill tingsmenigheten i GulL 36, 40, 161, 298, 302. Lagsagomannens röst hörs stundtals i GulL genom bruket av ek i bl.a. kap. 9, 24, 70, 237. 17 Taranger, ”De norske folkelovbøker (før 1263)” (kap. 2, fotnot 14), s. 4. 18 Hkr Mgóð, kap. 16. Enligt Hkr Hákgóð, kap. 11, ska redan Håkon den Gode (cirka 935– 961), med råd av visa män, ha reviderat den då muntligt traderade lagen. 19 FrostL VI: 1, 6, 9, IX: 19, X: 23. exempel 2:
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=