bilaga 2 • naturgeografiska förutsättningar för kungamakten 423 manbundnaav vattenleder, var möjligheterna goda att uppnå politisk integration och centralisering. Förutsättningarna för tillägnelse av ett agrart överskott var de bästa i Norden eftersom Danmark hade omfattande slättbygder med rik jordbruksmark och ett förmånligt klimat och jordmån (särskilt på Fyn, Själland och sydvästra Skåne) för intensiv och mångskiftande agrar produktion. Kontroll av jord gav därmed hög avkastning samtidigt som befolkningstätheten skapade ett tryck efter jord. Det är därför knappast förvånande att Danmark uppvisade den högsta graden av ekonomisk stratifiering av de nordiska länderna. Med goda geografiska förutsättningar för centralisering av makt tarvar frågan varför Danmark uppvisade den mest utpräglade förläningen av kunglig makt och kungliga resurser till andra aktörer ett svar, liksom frågan varför motreaktionerna mot ökade kungliga maktanspråk var starkast där. Influenser från det närliggande tysk-romerska riket bidrog sannolikt till förläningspolitiken. Jag är benägen att se motreaktionerna mot en stark kungamakt som uttryck för att stormän i Danmark, tack vare de goda möjligheterna att tillägna sig agrart överskott, kunnat skaffa sig en så stark självständig maktbas att de framgångsrikt kunde utmana kungamakten. norge: Eftersom nästan all bebyggelse i det norska riket låg längs kusten, eller i dalgångar nära kusten, var möjligheterna att knyta samman riket genom förbindelser över havet särdeles goda.2 Inlandsområdena var av så pass begränsad betydelse att det går att tala om att riket i dess helhet kunde kontrolleras från havet. Emellertid kan Norge sägas ha legat ganska perifert till avseende internationell handel.3 Medan möjligheterna för en integrering av de olika riksdelarna och en centralisering av politisk makt var geografiskt gynnsamma kan inte samma sak sägas om jordbruksförhållandena. De var sämst i Norge av de tre nordiska länderna och tillhörde bland de mest mar2 Bagge, ”The structure of the political factions in the internal struggles of the Scandinavian countries during the High Middle Ages” (kap. 1, fotnot 84), s. 309 har noterat att stora delar av västra Norge endast kunde kontrolleras från havet och att detta gynnade den regerande kungen så länge denne kontrollerade ledungen. 3 Norge låg perifert till inom det medeltida nordeuropeiska handelsnätverket till skillnad från de två andra nordiska länderna. Bortom Norge fanns i stort sett inget och därmed saknades det förutsättningar för större transitohandel. Handelskontakterna begränsades i stort till de brittiska öarna och Danmark. Visserligen dominerade norrmännen handeln med Färöarna, Island och Grönland men denna handel var av förhållandevis blygsam omfattning. Situationen var markant annorlunda i Danmark som på grund av sitt läge kunde vara involverat, i Nordsjöhandeln och Östersjöhandeln med tillgång till handelspartners i alla väderstreck. Även Sverige hade tillgång till fler handelspartners genom tillgång till hela Östersjöbassängen och sin belägenhet mellan Ryssland och Västeuropa.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=