lagfäst kungamakt under högmedeltiden 414 övergrepp och maktmissbruk och detta kan ha varit en bidragande orsak till böndernas försvagade ställning.32 Den starka kungamakten i Norge bestod inte under 1300-talet. Däremot bestod till stor del de institutioner och det centraliserade rättssystem som utmärkt den. Till skillnad från i grannländerna fick de världsliga stormännen inte en lika framträdande ställning under senmedeltiden. Med en försvagning av kungamakten följde nämligen i någon mån en försvagning av stormännens ställning, eftersom de i så hög grad var beroende av tjänst hos kungen för sin position. Kyrkan fick ett ökat politiskt inflytande. Biskoparna kom i och med unionskungadömet från och med år 1388 att framträda som de verkliga politiska ledarna.33 Det svenska riket var, som vi sett, ännu under högmedeltiden präglat av en svag kungamakt och stor suveränitet för de enskilda landskapen. Med en tilltagande social stratifiering av samhället fick maktutövningen en alltmer aristokratisk prägel. Mycket av den politiska makten samlades under senmedeltiden i ett riksråd, bestående av kyrkliga och världsliga stormän. Traditionen av stort självstyre för de enskilda landskapen kan tänkas ha varit en indirekt bidragande orsak till det svenska motståndet mot unionskungadömet under senmedeltiden. Med större säkerhet går det att säga att det starka lokalsamhället i Sverige, och den relativt sett lägre graden av social stratifiering, visar en betydande kontinuitet från högmedeltid in i senmedeltid och tidigmodern tid. Bönderna behöll en förhållandevis stark ställning i Sverige, vilket inte minst kommer till uttryck under tidigmodern tid i att de, till skillnad från i Danmark, var representerade i riksdagen som ett eget stånd.34 Avslutningsvis vill jag ge två uppslag till framtida forskning med direkt avstamp från mina resultat. För det första skulle det vara fruktbart att studera den lagfästa kungamakten i andra delar av Europa utifrån samma frågeställningar som i denna bok. Sådana studier skulle göra det möjligt att med större precision besvara frågor som: 1) låg utvecklingen av kungamakten i de nordiska länderna i fas med den på kontinenten, 2) hade de nordiska kungarna samma befogenheter och resurser till sitt förfogande som kungarna på 32 Det är värt att notera i detta sammanhang att det var i de östeuropeiska länderna, där kungamakten generellt var svagare och mindre institutionellt utbyggd, som livegenskapen bredde ut sig under senmedeltiden och början av tidigmodern tid, samtidigt som resterna av livegenskap och andra tvångsinstitut försvann i de västeuropeiska länderna som hade en stark och institutionellt bättre utbyggd kungamakt. 33 Bjørkvik, Aschehougs Norgeshistorie 4 (kap. 5, fotnot 182), passim. 34 Scherp, De ofrälse och makten(kap. 5, fotnot 234), s. 31 och där anförd litteratur i fotnot 73.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=