lagfäst kungamakt under högmedeltiden 410 Denna tes förutsätter, åtminstone implicit, att kungens exekutiva makt ökade samtidigt som, eller tidigare än, hans dömande och lagstiftande makt. Som jag visat i kapitel 3 var detta emellertid inte fallet i något av de tre nordiska länderna. Snarare kan verkställigheten betraktas som ett medel för att stärka kunglig auktoritet och framtvinga efterlevnad av kungliga domar och lagar. Eftersom kungens exekutiva makt utvecklades senare än den dömande makten – och i många avseenden även senare än den lagstiftande makten – finner jag det osannolikt att bristen på en institutionaliserad exekutiv makt varit drivande för expanderande kungliga rättsliga befogenheter och uppgifter. Jag är enig med till exempel Fredric L. Cheyette och Hans Jacob Orning om att inget heller talar för att befolkningen önskade lämna ifrån sig rättslig makt till kronan.20 En orsak till att kungamakten kom i besittning av lagreglerad dömande och, i viss mån, även lagstiftande makt tidigare än exekutiv makt skulle kunna vara att anspråk på det rättsliga området kom före faktiska rättsliga uppgifter. Utvecklingen av den exekutiva makten kan tänkas ha dröjt längre eftersom framväxten av en större, och mer geografiskt spridd, kunglig vapenmakt tog tid och därför först gick att förverkliga långt efter att tanken om kungen som rättens högste beskyddare slagit igenom. Frågan som likväl måste ställas är vilka aktörer som stod bakom att kungamakten på detta sätt kunde stärka sin ställning. Det ter sig knappast sannolikt att expansionen av kungamakten stöddes av stormännen, vilket främst Andreas Holmsen menat, för att fungera som ett redskap för exploatering av befolkningen.21 Bortsett från att källmaterialet inte stödjer det antagandet, förefaller det inte troligt eftersom ökad kunglig rättskipning inskränkte handlingsutrymmet för stormännen. Kyrkan stödde däremot expansionen av kunglig rättskipning och betraktade principiellt utvecklingen av en starkare statsmakt som något positivt. Inspiration frånrex iustus-ideologi och influenser från romersk rätt framstår därför för mig som mycket sannolika drivkrafter för expansionen av kungamakten. För kungen var, som flera gånger framhållits, ökad rättslig makt något eftersträvansvärt. Det ökade hans inkomster och stärkte hans politiska ställning och samhälleliga auktoritet. Jag finner det därför troligast att kungarFör en historiografisk översikt, se Cantor, Inventing the Middle Ages (kap. 1, fotnot 18), s. 48–78, 245–286, 337–370. 20 Cheyette, ”Suum Cuique Tribuere” (kap. 3, fotnot 2), s. 290; Orning, Unpredictability and presence (kap. 1, fotnot 7), s. 332. 21 Se främst Holmsen, Norges historie (kap. 1, fotnot 38); Holmsen, Nye studier i gammel historie (kap. 3, fotnot 21).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=