kapitel 1 • från kungamakt till statsmakt 41 rar att rudimentära kungliga maktresurser existerade långt före den första skriftliga kodifieringen av dem. Därmed framstår kungamaktens expansion från vikingatid till högmedeltid snarare som en kvantitativ än en kvalitativ förändring.45 Min utgångspunkt är att det senast vid mitten av 1100-talet existerade en kungamakt i besittning avmer eller mindre tydligt definierade befogenheter, uppgifter och resurser. Många forskare har ansett att grunden till denna kungamakt var kungens funktion sommilitär befälhavare och de kronogods som gav honom resurser att fungera som sådan.46 Från denna grund tillfördes kungamakten sedan en rad nya funktioner med tillhörande befogenheatt grunderna till nästan alla fenomen som vi känner under högmedeltiden lades redan under vikingatiden eller tidigare. Ett konkret exempel på nya resultat med direkt bäring på denna bok är Gullbekk, ”Myntvesendet som kilde til statsutvikling i Norge ca. 1050– 1080” (kap. 1, fotnot 7), s. 76et passimsom, på grundval av numismatiskt material, visat att den norska kungamakten sannolikt konsoliderade sin ställning och inledde en institutionaliserad maktutövning redan vid mitten av 1000-talet. En annan viktig studie, särskilt värd att framhålla, är Malmros, Rikke, ”Den hedenske fyrstedigtnings samfundssyn”, [dansk] Historisk tidsskrift 99 1999, s. 337–375 och Malmros, Rikke, Vikingernes syn på militær og samfund. Belyst gennem skjaldenes fyrstedigtning, Århus 2010, passim, som utifrån skaldediktningen från norskt 900-tal kunnat visa på en centraliserad maktpyramid med kungen i toppen. 45 Denna uppfattning är således motsatt t.ex. Lindkvist, Plundring, skatter och den feodala statens framväxt (kap. 1, fotnot 23), som menar att kungamakten genomgick kraftiga kvalitativa förändringar med en ny form av specialisering och institutionalisering. 46 För ett axplock av uttalanden om detta, se Lönnroth, Statsmakt och statsfinans i det medeltida Sverige (kap. 1, fotnot 28), s. 42; Christensen, Kongemagt og aristokrati (kap. 1, fotnot 24), s. 17–18; Johnsen, Fra ættesamfunn til statssamfunn(kap. 1, fotnot 6), s. 218, 261; Hellström, Biskop och landskapssamhälle i tidig svensk medeltid(kap. 1, fotnot 34), s. 164, 170, 172; Åqvist, Kungen och rätten(kap. 1, fotnot 7), s. 250; Krag, Claus, Aschehougs Norgeshistorie 2. Vikingtid og rikssamling: 800–1130, Oslo 1995, s. 91, 182; Bøgh, Anders, ”Kongen og hans magt”, i Per Ingesman m.fl. (red.), Middelalderens Danmark. Kultur og samfund fra trosskifte til reformation, Köpenhamn 1999, s. 64–81; Ersland, Geir Atle m.fl. (red.), Norsk forsvarshistorie 1. Krigsmakt og kongemakt 900–1814, Bergen 2000, s. 24, 38–39; Ljungkvist, John, En hiar atti rikR(kap. 1, fotnot 43), s. 127–129; Harrison, Sveriges historia 2 (kap. 1, fotnot 6), s. 284; Iversen, Frode, ”The beauty of Bona Regalia and the growth of supra-regional powers in Scandinavia”, i Svavar Sigmundsson (red.), Viking settlements and Viking society: Papers from the Proceedings of the Sixteenth Viking Congress, Reykjavík and Reykholt, 16–23 August 2009, Reykjavik 2011, s. 225–244. En översikt av tidigmedeltida nordiska kronogods ges i Theliander, Claes, ”’Huseby-problemet’ igen”, i Michael Olausson (red.), En bok om Husbyar, Stockholm 2000, s. 167–176. Andrén, Anders, ”Städer och kungamakt – en studie i Danmarks politiska geografi före 1230”, Scandia49 1983, s. 53 har också betonat, för dansk del, att de vikingatida kungarnas släktgods sannolikt var mycket omfattande. Poulsen, Bjørn, ”Den danske konges indtægter i middelalderen. Haløkonomi, borgøkonomi og skattestat”, i Sverre Bagge m.fl. (red.), Statsutvikling i Skandinavia i middelalderen, Oslo 2012, s. 60–62 menar däremot att de vikingatida danska kungarna inte förfogade över några omfattande godskomplex.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=