kapitel 7 • återkoppling, slutsatser och utblick 407 makten övertar dömande och lagstiftande funktioner från tingsmenigheterna, kan insätta ämbetsmän i lokalsamhället och göra anspråk på vissa av lokalsamhällets resurser. Denna typ av infrastrukturell makt över rättskipning och lagstiftning är allra mest påtaglig för norsk del. Den danska kungamakten kunde före mitten av 1200-talet göra omfattande regalrättsliga anspråk i lokalsamhället men lyckades däremot inte tränga in i den rättsliga makt som tingsmenigheterna utövade. Den svenska kungamakten verkar först ha kunnat tränga in i tingsmenigheternas maktsfär under andra halvan av 1200-talet. definition 3: Kriterium a, makt utövad över en geografiskt stabil folkgrupp, kan anses vara uppfyllt när det finns en permanent agrar bebyggelse med bofast befolkning, något som de nordiska länderna redan haft i flera tusen år före medeltiden. Avseende kriterium b, existensen av opersonliga och beständiga politiska institutioner som folkgruppen visar lojalitet till, går det utifrån lagmaterialet att studera förekomsten av opersonliga och beständiga institutioner men inte att bedöma hur lojal befolkningen var till dessa. Jag har kunnat påvisa att rudimentär institutionaliserad kunglig rättskipning etablerades i Norge under slutet av 1100-talet och i Danmark och Sverige före mitten av 1200-talet. Ett formaliserat system med ämbetsmän existerade i Norge redan under 1100-talet men utvecklades under 1200-talet först iDanmark och sedan i Sverige. Kriterium c, att kungamaktens rättsliga organ blivit högsta rättsliga auktoritet, är en fråga som lagmaterialet väl belyser. Kungamakten kom i besittning av den högsta dömande makten vid mitten av 1200-talet både i Norge och Sverige. IDanmark blev däremot inte kungen erkänd som högste domare och dessutom på slutet av 1200-talet uttryckligen förbjuden att verka som det. Någon fullt obunden lagstiftningsmakt uppnådde kungarna inte i något av de nordiska länderna, även om de i olika grad fick mandat att utfärda stadgelagstiftning. Den norske kungen fick den mest långtgående lagstiftningsmakten och kundede facto verka som självständig lagstiftare vid slutet av 1200-talet. Vi kan sålunda konstatera att institutionaliseringen, centraliseringen, hierarkiseringen och territorialiseringen av kunglig makt ledde till att de flesta kriterier för statsmakt, enligt tre olika definitioner av begreppet, helt eller delvis blev uppfyllda. Förvisso fullbordades inte statsbildningsprocessen i de nordiska länderna under medeltiden, men det skedde en sådan intensifiering av karaktäristika för statsmakt att jag menar att vi kan tala om att kungamakten redan omvandlats till en statsmakt.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=