lagfäst kungamakt under högmedeltiden 406 frastrukturell makt som är stark nog att tränga in i, och utöva makt över, nästan alla samhällssfärer.15 3. När kungamakten, som medeltidshistorikern Joseph R. Strayer ansett, uppfyller följande tre kriterier: a) makten utövas över en geografiskt stabil folkgrupp, b) det finns opersonliga och beständiga politiska institutioner som folkgruppen visar lojalitet till, och c) centralmaktens rättsliga forum har blivit högsta rättsliga auktoritet.16 definition 1: Analytiskt kan vi skilja mellan kontrollen över legitimt våld inom den rättsliga respektive militära sfären och vidare mellan rätten till innehav respektive rätten till bruk av militära maktmedel. Kungamakten uppnådde inte i något nordiskt land en fullständig ensamrätt till bruk av legitimt rättsligt våld men fick däremot en ökande kontroll över det. Likväl kodifierades för norsk del under andra halvan av 1200-talet en närmast fullständig kunglig kontroll över det rättsliga legitima våldet till skillnad från i grannländerna. Vid samma tid lagreglerades en omfattande kunglig kontroll av det legitima militära våldet för norsk och svensk del, medan utvecklingen snarast gick i motsatt riktning för dansk del. Rätten för enskilda aktörer att förfoga av väpnade styrkor varierade sålunda men bruket av militärt våld inom riket utan kungligt medgivande kom dock att förbjudas i samtliga nordiska länder. Snarare än att påbjuda en fullständig ensamrätt till legitimt våld – vilket knappast någon medeltida kung praktiskt kunde genomdriva – handlar det om strävanden i den riktningen. Vad som först och främst skedde var att kungamakten försökte begränsa rätten för andra aktörer att utöva legitimt våld och i vissa fall frånta dem den rätten helt. Samtidigt byggde kungens bägge expanderande huvuduppgifter, att vara rättens högste garant och ansvara för rikets försvar, på rätten att utöva legitimt våld. Det legitima våldet skulle vara ett medel för att upprätthålla freden inom det territorium som stod under kungens myndighet. definition 2: Eftersom medeltida offentlig maktutövning var uppdelad mellanregnumochsacerdotium, en kunglig/världslig och en kyrklig sfär, är det endast infrastrukturell makt avseende världsliga angelägenheter som är relevant att diskutera här. En kunglig infrastrukturell makt, med förmåga att tränga in i andra samhällssfärer, kommer till uttryck genom att kunga15 Mann, ”The autonomous power of the state” (kap. 1, fotnot 60), s. 200et passim. En noggrann utredning av hur Manns infrastrukturella makttanke ska förstås, och vad det mer konkret innebär, ges av Soifer, ”State infrastructural power” (kap. 1, fotnot 60), s. 231–251. 16 Strayer, On the medieval origins of the modern state (kap. 1, fotnot 1).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=