lagfäst kungamakt under högmedeltiden 402 grannländerna kan ha bidragit till att transformeringen till en romerskkatolsk kungamakt inleddes senare för svensk del. Den senare starten, i jämförelse med Danmark och Norge, för en full kulturell integration med Västeuropa är en sannolik orsak till den eftersläpning i utvecklingen av den svenska kungamakten som först hämtas in framåt senmedeltiden. De nära förbindelserna mellan Norge och England torde, som tidigare framhållits, ha bidragit till likheterna mellan länderna i form av stark centralisering och institutionalisering av kunglig makt. Likaledes kan inflytande från det tyskromerska riket vara en förklaring till att den danska kungamakten i högre grad förlänade sina resurser än kungamakten i de andra nordiska länderna. 3) Stora delar av Sverige, i synnerhet Svealand, kristnades ett par generationer senare än kärnområdena i Danmark och Norge. Som en följd av detta skedde även den kyrkliga konsolideringen senare. Det senare kristnandet kan primärt förstås i ljuset av att kristendomen spriddes, något förenklat, från sydväst mot nordöst. Med kyrkan introducerades bland annat det latinska alfabetet, det politiska och juridiska arvet från det romerska riket och den skriftkultur som resulterade i att lagarna kodifierades. Den senare kyrkliga konsolideringen i Sverige jämfört med Danmark och Norge torde vara en viktig anledning både till en senare skriftlig kodifiering av lagar och till att influenser från romersk och kanonisk rätt dröjde längre. 4) Enskilda politiska händelser och skeenden erbjuder en möjlig förklaring till uppkomsten av vissa skillnader i den lagfästa kungamakten. Den kanske viktigaste faktorn i detta sammanhang är att utfallen, och de långsiktiga verkningarna, av inbördeskrigen under 1100-talet skilde sig åt mellan de nordiska länderna. Det mest påtagliga resultatet var försvagningen av de världsliga stormännens makt och den starka och centraliserade kungamakt – med stormän underställda kungen – som blev följden i Norge. Dessutom kan enskilda viljestarka och politiskt skickliga aktörer ha spelat en roll för vilken riktning utvecklingen tog. • tabell 12: Det geografiska ursprunget hos icke-nordiska vikingatida mynt (cirka 800–1080). Myntfynden ger en indikation på vilken kontaktyta olika områden hade i Norden under vikingatiden. Med ”Österled” avses sitt läge, hade nära kontakter med både de danska och norska rikena och därmed en mer sydlig och västlig orientering, se t.ex. Hyenstrand, Åke, ”Riksbildningsfrågorna i belysningen av arkeologiskt källmaterial”, i Anders Andrén (red.), Medeltidens födelse, Lund 1989, s. 162 och Sawyer, Birgit, ”Det medeltida Västergötland”, i Agneta H. Boqvist (red.), Skara i medeltid. Staden, stiftet, landskapet, Skara 1995, s. 76–98.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=