RB 72

kapitel 7 • återkoppling, slutsatser och utblick 401 vecklade danska kungamakt som Lars Hermanson skildrat utifrån uppgifter rörande 1100-talet inte vara gällande för 1200-talet. Orsakerna till de observerade skillnaderna i lagfäst kunglig makt mellan de nordiska länderna är en fråga som egentligen faller utanför ramen för boken. När nu ganska betydande skillnader kunnat iakttas på en strukturell och institutionell nivå, ter det sig ändå naturligt att fråga sig varför de uppstått och hur de kan förklaras. Skillnaderna är av en sådan art att det står klart att de måste bero på mer än slumpen och bör därför sökas i skilda lokala förhållanden inom varje rike. Förutsättningarna för framväxten av kungamakten bör ha varit olika. Jag kan identifiera åtminstone fyra faktorer som sannolikt, i större eller mindre utsträckning, spelat in och som också torde ha samverkat i samma riktning: 1) skillnader i naturgeografiska och materiella förhållanden 2), olika kontaktytor och skiftande kulturell orientering, 3) skilda tidpunkter för kristnandet, och 4) enskilda politiska händelser och aktörer. 1) De naturgeografiska förhållandena i Norden varierar avsevärt. Detta gav upphov till dels olika förutsättningar för integreringen av olika riksdelar och dels skiftande möjligheter till att ackumulera ett överskott från jordbruket. Kommunikationer, och därmed centralisering, underlättades i Norge av att bosättningen var koncentrerad till kusterna. Även i Danmark var möjligheterna till havsförbindelser mellan olika riksdelar goda. Samma möjligheter till direkta förbindelser över havet saknades däremot mellan olika delar av Sverige, i synnerhet med Västergötland. Dessutom skilde folktomma skogsområden centralbygderna i Svealand, Östergötland och Västergötland från varandra på ett sätt som försvårade en riksenighet (se bilaga 2, för en vidare diskussion). 2) Danmark, Norge och Sverige hade olika kontaktytor och därmed delvis olika kulturell orientering. Under tidig medeltid hade Danmark främst förbindelser med det tysk-romerska riket och Frankrike samt med England, Norge främst med de brittiska öarna men östra Sverige till stor del med områden på andra sidan Östersjön.9 Mindre intensiva kontakter åt sydväst än 9 I motsats till förhållandena för dansk och norsk del visar det arkeologiska, inte minst numismatiska, materialet från Svealand och Östergötland på mer omfattande östliga kontakter under vikingatid och tidig medeltid, se bl.a. Jonsson, Kenneth, ”Eastern contacts based on the coin finds”, Situne Dei 2009, s. 57–67. Den i större utsträckning östliga orienteringen, sannolikt betingad av såväl de geografiska villkoren sommedvetna kulturella val, är mindre märkbar i Västergötland. Det var ett utpräglat inlandslandskap som, genom Upphovet till de internordiska skillnaderna

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=