lagfäst kungamakt under högmedeltiden 400 Eftersom endast den lagfästa kungliga makten studerats, lämnar denna bok inte något direkt bidrag till frågan om kungamaktens styrka i verkligheten. Under förutsättning att lagmaterialet enbart uttrycker ideologi innebär inte den institutionaliserade kungamakt som framträder från och med 1200talet någon motsättningper se till tanken om en svag och institutionellt outvecklad kungamakt. Frågan är emellertid om det är rimligt att bara betrakta lagarna som uttryck för en tänkt eller önskad samhällsordning. Om lagarna skulle kunna vara tillämpbara kunde de knappast beskriva en samhällsordning alltför långt från verkligheten. Dessutommåste vi ställa oss frågan vilka politiska aktörer som kunde ha intresse av att lagfästa en starkare kungamakt än den som verkligen existerade. Ifall kungamakten i verkligheten var svag, borde den nämligen ha haft begränsademöjligheter att driva igenom en lagstiftning som gav den större makt än den hade. Om lagarna enbart skulle spegla kungaideologi, och sakna förankring i kungamaktens faktiska styrka, är det underligt att den lagfästa kungligamakten skiljer sig i omfattning, och tar sig så varierande uttryck, i de olika lagarna över tid och rum. Den medeltida kungaideologin hade ju en mer eller mindre paneuropeisk karaktär och skilde sig inte alltför mycket åt mellan de tre nordiska länderna. Med detta resonemang hoppas jag ha övertygat läsaren om att det existerade något sorts samband mellan kungens lagfästa och verkliga makt. Däremot finner jag det inte möjligt att uttala mig mer exakt om hur pass stark den verkliga kungamakten var vid en given tidpunkt med utgångspunkt från styrkan hos den lagfästa kungamakten. I ljuset av den starka lagfästa kungamakt, särskilt för norsk del, som framträder under andra halvan av 1200talet håller jag det ändå för troligt att forskare som företräder den ”primitivistiska” rättsantropologiskt inspirerade skolbildningen i någon mån överdrivit hur svag kungamakten var. En möjlig orsak till detta är, som Knut Helle påpekat, att forskare som Hans Jacob Orning inte tillräckligt beaktat hur kungamakten växte i styrka under 1200-talet.8 Den institutionellt outvecklade norska kungamakt som till exempel Orning beskriver kan mycket väl vara lika riktig för första halvan av 1200-talet sommissvisande för andra halvan av 1200-talet. På samma sätt behöver den institutionellt relativt out8 En kritik granskning av den ”primitivistiska” skolbildningen, och presentation av dess huvudargument, ges i Helle, ”Den primitivistiske vendingen i norsk historisk middelalderforskning” (kap. 1, fotnot 40). Förhållandet mellan lagfäst och verklig kungamakt
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=