Den dominerande uppfattningen är att samhällena i de nordiska länderna under vikingatid och tidig medeltid hade en decentraliserad karaktär. Konkurrerande och föränderliga lokala hierarkier anses ha satt sin prägel på det politiska livet.42 Först under 1100- och 1200-talen hävdas det att en mer centraliserad och institutionaliserad maktutövning blivit påtaglig.43 Nyare arkeologisk forskning, som exponerat ett mer avancerat vikingatida och tidigmedeltida samhälle, utmanar delvis denna bild.44 Denna forskning indike42 I forskning om det vikingatida och tidigmedeltida Norden är det en vanlig uppfattning att kungens makt mer har byggt på stormän som svurit kungen trohet och på vänskap än på reell territoriell kontroll över kungariket. Genom studier av det isländska sagamaterialet har bl.a. Byock, Feud in the Icelandic saga(kap. 1, fotnot 39); Byock, Medieval Iceland; Byock, Jesse L., Viking age Iceland, London 2001; Miller, Bloodtaking and peacemaking (kap. 1, fotnot 39); Jón Viðar Sigurðsson, Goder og maktforhold på Island i fristatstiden, Bergen 1993; Auður Magnúsdóttir, Frillor och fruar. Politik och samlevnad på Island 1120–1400, Göteborg 2001; Helgi Þorkláksson, Sæmdarmenn(kap. 1, fotnot 39) visat att vänskapsband hade en central politisk betydelse i det medeltida Island, som saknade kungamakt. Att så även var fallet i samhällen med kungamakt har påvisats av Hermanson, Släkt, vänner och makt (kap. 1, fotnot 7), Hermanson, Bärande band(kap. 1, fotnot 2), som studerat det medeltida Danmark. 43 Tendensen är starkare bland historiker än bland arkeologer att såväl betrakta kungamakten som outvecklad under tidig medeltid som att anse att övergången till institutionaliserad maktutövningen inleddes senare, se t.ex. Roesdahl, Else, ”The Scandinavian kingdoms”, i Else Roesdahl & David M. Wilson (red.), From Viking to Crusader. The Scandinavians and Europe 800–1200, Köpenhamn 1992, s. 37; Hedenstierna-Jonson, ”Social and political formations in the Scandinavian areas, 8th–10th century” (kap. 1, fotnot 31), s. 92 vs. Johnsen, Fra ættesamfunn til statssamfunn (kap. 1, fotnot 6), s. 207–289; Jägerstad, Hans, Hovdag och råd under äldre medeltid. Den statsrättsliga utvecklingen i Sverige från Karl Sverkerssons regering till Magnus Erikssons regeringstillträde (1160–1331), Lund 1948, s. 247; Blom, Kongemakt og privilegier i Norge inntil 1387 (kap. 1, fotnot 26), s. 183; Helle, Aschehougs Norgeshistorie 3 (kap. 1, fotnot 26), s. 21, 215; Bagge, ”Kirken, bøndene og motstandsretten i Norge i middelalderen” (kap. 1, fotnot 40), s. 409; Fagerland, Tor Einar, Krigføring og politisk kultur i nordisk middelalder. De mellomnordiske konfliktene 1286–1319 i et europeisk perspektiv, Trondheim 2006, s. 29–30. En översikt av olika synsätt i forskningen på kungamakten under vikingatiden ges i Ljungkvist, John, En hiar atti rikR. Om elit, struktur och ekonomi kring Uppsala ochMälaren under yngre järnålder, Uppsala 2006, s. 27–28. Den danske arkeologen Klavs Randsborg har kanske starkare än någon annan forskare betonat att statsbildningsprocessen i de nordiska länderna (främst Danmark) ägde rum redan under vikingatiden (se särskilt Randsborg, Klavs, The Viking Age in Denmark. The formation of a state, London 1980, s. 7–10, där hans bruk av statsbegreppet presenteras). Även Christensen, Aksel E., ”Mellem vikingetid og Valdemarstid. Ett forsøg paa en syntese”, [dansk] Historisk tidsskrift 12 1966, s. 43–44 anser att statsbildningsprocessen – åtminstone för dansk del – inleddes redan under 1000-talet. 44 Som framhålls i t.ex. Näsman, Ulf, ”Raids, migrations, and kingdoms – the Danish case”, Acta Archaeologica71 2000, s. 1–7 och där anförd litteratur pekar arkeologisk forskning på Den medeltida statsbildningsprocessen lagfäst kungamakt under högmedeltiden 40 Grundvalarna för den medeltida nordiska kungamakten
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=