kapitel 7 • återkoppling, slutsatser och utblick 397 Den starka norska kungamakten, som dessutom började expandera tidigare än i grannländerna, är värd uppmärksamhet. Jag har kunnat konstatera att Norge kännetecknades av följande ”särdrag”: a) en tidig kodifiering av lagarna, b) en större kunglig lagstiftningsmakt, c) ett starkt kungligt inflytande över den dömande makten, d) avsaknad av en särskild kunglig domstol, e) en omfattande kunglig bötesrätt, f) en längre gången kunglig ensamrätt till legitimt våld, g) existensen av ländermän (baroner), h) stormän knutna till kungen och i) lagtingen i Norge var representationsting till skillnad från landstingen i Danmark och Sverige. Även i ett annat avseende, som inte direkt varit föremål för min undersökning, skilde också Norge sig från Danmark och Sverige redan under tidig medeltid. Endast Norge hade en hierarkisk bötesskala, som gjorde åtskillnad mellan olika grupper av fria män genom hur stora böter de hade rätt till. Många av dessa speciella kännetecken för Norge har blivit uppmärksammade tidigare men då som enskilda fenomen. Att beakta dem tillsammans ger en ny bild av den norska medeltida kungamakten, som tydligare uttrycker den starka centraliseringen och institutionaliseringen av kunglig makt än om de beaktas var för sig. Ett samhälle präglat av starkare centralisering, institutionalisering och hierarkisering än i grannländerna framträder då, dessutom med en social stratifiering som blivit formaliserad genom lagstiftning. De norska särdragen tarvar en förklaring. Många forskare, som till exempel Peter Sawyer, har framhållit de nära förbindelserna mellan Norge och England som förklaring till att kungamakten under 1100- och 1200-talen var starkare i Norge än i Danmark och Sverige.5 Eftersom England hade den mest centraliserade och institutionaliserade kungamakten i Europa instämmer jag i att influenser därifrån sannolikt bidrog till att den norska kungamakten blev starkare än den danska och svenska. Engelsk påverkan framstår som en plausibel förklaring till många aspekter av den särskilda utvecklingen i Norge, särskilt som England uppvisade många av samma särdrag som Norge i förhållande till kungarikena på kontinenten.6 Scandinavian countries during the High Middle Ages” (kap. 1, fotnot 84), s. 299; Bagge, ”Skandinavisk statsdannelse” (kap. 1, fotnot 23), s. 13–14, 16–17; Lindkvist, ”Erik den helige och det svenska kungadömets framväxt” (kap. 3, fotnot 283), s. 211; Hervik, Nordisk politikk og europeiske ideer (kap. 1, fotnot 48), s. 94. 5 Sawyer, ”Engelsk innflytelse på den norske rikssamlingen” (kap. 3, fotnot 130), s. 97. 6 Aylmer, ”The peculiarities of the English state” (kap. 1, fotnot 37), s. 91–108 har framhållit att England, historiskt sett, uppvisar flera särdrag som bl.a. består i ovanligt stabila gränser, förhållandevis stor etnisk och språklig homogenitet, få fientliga invasioner och in-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=