lagfäst kungamakt under högmedeltiden 390 Huvudresultaten sompresenterats ovan bygger på den helhetsbild som framträder när resultaten från de enskilda delundersökningarna i kapitel 3–6 bli beaktade tillsammans. Även om resultaten från de olika delundersökningarna har redovisats och diskuterats i slutet av respektive kapitel finner jag det lämpligt att återigen, i kortfattad form, sammanfatta de viktigaste slutsatserna från varje kapitel. kungen och rättskipningen.Liksommånga andra forskare har jag funnit att lagmaterialet uttrycker en expansion av kungamaktens rättsliga befogenheter och uppgifter. Denna utveckling präglas i alla de tre nordiska länderna av en tilltagande institutionalisering och centralisering. Jag har kunnat styrka uppfattningen att kungens rättsliga makt tidigast blev institutionaliserad och mest centraliserad för norsk del. Vidare har jag funnit att den svenske kungen besatt en i många avseenden svagare och senare utvecklad rättslig makt än kungarna i grannländerna. Framförallt verkar det ha varit den exekutiva makten som var mindre utvecklad för svensk del. En viktig upptäckt är att exekutiv kunglig makt i alla de tre nordiska länderna utvecklades senare än kunglig dömande makt och i många avseenden även senare än den kungliga lagstiftande makten. Detta resultat för med sig betydande implikationer, vilket jag återkommer till, för förståelsen av drivkrafterna i statsbild-ningsprocessen. kungen och krigsmakten. Jag har funnit att det främst är ledungen som regleras i lag och konstaterat att detaljregleringen av den är avsevärt större i Norge än iDanmark och Sverige. De norska lagarna gav kungen den största makten och dispositionsrätten över de militära resurserna och de danska lagarna kungen den minsta. I motsats till gängse uppfattning har jag emellertid inte funnit några uttryck för ökande kunglig centralisering av ledungen över tid. En tidigare obeaktad internordisk skillnad är att straffen för brott mot skyldigheten till militärtjänstgöring var avsevärt strängare i Norge än iDanmark och Sverige. Den norske kungen hade dessutom en mer omfattande rätt till böter för brott med militär anknytning än kungarna i grannländerna. Jag finner att bestämmelserna i lagmaterialet speglar de faktiska skillnaderna i militär utveckling i Norden. Tungt rytteri och bemannade borgar blir sålunda från slutet av 1200-talet behandlade av lagarna i Danmark och Sverige men inte i Norge. En aspekt som jag menar tidigare inte beaktats tillräckligt är att omläggningen av ledungen till en ren skattepålaga, i Danmark och Sverige men inte i Norge, innebar ett mer flexibelt Viktiga resultat från de enskilda delundersökningarna
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=