kapitel 6 • kungen och kyrkan 379 år 1163. Rikets biskopar, tillsammans med tolv män de har utsett från sina respektive biskopsdömen, ska under ledning av ärkebiskopen godkänna kungakandidaten och biskoparna besitter vetorätt. Även om biskoparnas starka inflytande försvinner ur senare norska tronföljdslagar är den kungliga successionen fortsatt i högre grad än i grannländerna insatt i ett kyrkligt sammanhang. Kröningen förblir en nödvändig rättslig handling. Detta står i kontrast till förhållandena i Sverige, där biskoparna saknar formellt inflytande över kungavalen och där kröningen i de flesta lagar inte framstår som rättsligt nödvändig. Medan den norska successionen sålunda har en religiös/ kyrklig prägel framställer de svenska lagarna kungavalet som en sekulär angelägenhet och betonar tingsmenigheternas fria valrätt. •3. För vart och ett av de nordiska länderna är det känt att kyrkliga institutioner och ämbetsinnehavare fick frihet från kunglig beskattning, åtminstone från och med 1200-talet, om än med vissa förbehåll.234 Min undersökning av lagmaterialet bekräftar denna bild. Samtidigt har jag kunnat konstatera att likartade begränsningar av den kyrkliga skattefriheten blev lagfästa i alla de tre länderna. Kyrkans landbor förblir överallt skattskyldiga, såvida de inte blivit undantagna från beskattning genom ett särskilt privilegium. Emellertid framträder en skillnad mellan Danmark och Sverige å ena sidan och Norge å andra sidan avseende skattefrihet för män som gör rusttjänst åt biskoparna. För dansk del ger Jyske Lov från år 1241 och för svensk del beviljar Alsnö stadga från år 1279 skattefrihet åt ett obegränsat antal sådana män i biskoparnas tjänst på samma villkor som om de stått i kungens tjänst. Motsvarande, men betydligt mer begränsade, frälserättigheter får de norska biskoparna medSættargjerdenfrån år 1277. •4. Det har framförts, men sällan i särskilt tydliga ordalag, att både kung och tingsmenighet besatt en mer omfattande jurisdiktion i kyrkliga angelävärldslig valprocess och efter att kungakandidaten ridit sin eriksgata i stark kontrast till samtida norska förhållanden. 234 Se bl.a. för dansk del Koch, Danmarks Kirke i den begyndende Højmiddelalder 1–2(kap. 6, fotnot 29), Skyum-Nielsen, Kirkekampen i Danmark 1241–1290 (kap. 1, fotnot 100), Christensen, Kongemagt og aristokrati (kap. 1, fotnot 24), Christensen, ”Tiden 1042–1241” (kap. 3, fotnot 84) och Hørby, ”Church and state in medival and early modern Denmark” (kap. 1, fotnot 34), för norsk del Kolsrud, Noregs kyrkjesoga 1 (kap. 6, fotnot 102), Blom, Kongemakt og privilegier i Norge inntil 1387(kap. 1, fotnot 26), Gunnes, Kongens ære (kap. 1, fotnot 26), Gunnes, Erkebiskop Øystein(kap. 1, fotnot 26), Helle, Handbok i Norges historie 3 (kap. 1, fotnot 23), Helle, Aschehougs Norgeshistorie 3 (kap. 1, fotnot 26), Bagge, FromViking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23) och för svensk del Brilioth, Svenska kyrkans historia 2, Andræ, Kyrka och frälse i Sverige under äldre medeltid (kap. 1, fotnot 110) och Line, Kingship and state formation in Sweden, 1130–1290(kap. 1, fotnot 27).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=